Aftonbladet – 12 juni 1872, sida 3

Musik. Max Bruchs nya komposition Odysseus. I ett bref från Bremen till Kölnische Zei tung meddelas följande pompösa skildring af denna nya kompositions framgång och egen heter: På den sista abonnementskonserten under denna saison, den 6 Maj, uppfördes med medverkan ai Sångakademien ett nytt, stort körverk af Max Bruch under kompositörens personliga ledning. Arbetet heter Odysseus och behandlar i ungt fär tio större scener för soli. blandad kör — äf: ven särskilda mansoch fruntimmerskörer — samt orkester de för musiken tillgängligaste hufvud: momenten ur Odysseus irrfärder och hemkomst efter ett lyckligt konciperadt skaldestycke af di Graff. Det upptager nära två timmar och fylle således en hel konsertafton. Den Bruchska sång: gudinnan, hvars Frithiof här mycket sjungits. hvars Schön Ellen — Violinkonsert — Salamis-, första sinfonie m. m. här blifvit flere gånger uppförda, hvars Hermione, ännu de se naste veckorna upplefde en följd af lyckade re presentationer på teatern, har 1 Odysseus, en gt härvarande sakkunniges och vänners omdöme, icke blott bibehållit sig på hans föregående skaelsers höjd, utan till och med öfverträffat dem. Bruch älskar lysande färgläggning, dithyrambisk flygt i anläggningen af sima musikaliska tankar, bredt utpräglade melodier, högsta kraftutveckling; de faror, som dessa intentioner innebära, ha dock lyckligt undvikits, likaså äro de veka tonmålningarna, der det handlar om hemlängtan eller nymfernas och sirenernas sånger, fria från pjunkig sentimentalitet, men deremot genomträngda af varm och gripande inspiration; det har lyckats konstnären att uppdraga äkta skönhetslinier, uppfinna melodier, som smeka sig in i örat och icke åter lemna det. Arbetet begynner efter en större orkesterinledning med Odysseus afsked från nymfen Kalypsos ö, behandlar derefter i en storartadt anlagd scen Odysseus besök i underjorden. De uppstigande skuggornas, Teiresias, Odysseus moders sånger, följeslagarnes fasa, den besvärjande Odysseus sjelf — förena sig till en omständligt utförd tonmålning full af dyster höghet. Ett lysande motstycke härtill är färden förbi sirenernas ö; dessas lockande sånger under harpklang tränga till vårt öra. Den fjerde scenen, stormen på sjön, utgör slutet och den musikaliska höjdpunkten i första afdelningen. Skildringen af sjelfva orkanen genom kören, Leukothea, som visar sig på verldens spets, de upprda elementernas småningom inträdande lugn, rmandet till land för de modiga simmarne, slutligen efter landstigningen de räddande hafsanlarnes sång: Giesse, Athene, ibm die miiden Wimpern schliessend, auf die Augen siissen Schlaf nnehålla en följd af sig stegrande och hvaranIra follständigande moment af musikalisk skönnet och stor effekt. Intrycket på allmänheten ramlockade entusiastiska bifallsrop och ovationer ör den dirigerande kompositören, Andra afdelningen begynner med en scen: Odysseus och Nausichaa; härpå följer en bredt och praktfullt inlagd scen, egentligen en följd af körer: Phäasernes gästabud, i hvilken i form af en rhapsodtelsen om Trojas undergång och om ör beri less hjeltar är inflätad, och som, efter Odysseus genkännande, slutar med en rörande hemlandssång r soli och kör, med hjeltens andra afsegling ut Jå hafvet — ett glädtigt, storartadt och echt nenschlich empfundenes stycke, i hvilket kören var af den mest imposanta verkan. Sistascenen kildrar hemkomsten till Tthaka. Urdet befriade olkets jubel höra vi Odysseus hjeltedat och riarnes undergång: Härpå följer i en enkel röande duett makarnes möte, deras tacksägelse ill gudarne, och alltsammans slutar med en präkig triumfkör. Det är kompositörens afsigt att stterligare inlägga en eller annan scen för Peneope. I sin nuvande form är Odysseus — ett ysande baryton-parti — den framstående medelyunkten bland solisterne.