Aftonbladet – 12 juni 1872, sida 3

jan redan i tre hela år. Förtjenar icke detta sin belöning? Otvifvelaktigt. Och hvilket slag af belöning? Lager naturligtvis. Så var åtminstone förhållandet vid en af dessa teatrar för ett eller annat år sedan. Man firade den unga elevens treåriga jubileum med riktig ovation, och lagerkransen skulle naturligtvis smycka hennes lockar. Och konstnärsveteranen — hvöd får han? Jo, han får också lager och har således ingenting att klaga. Efter femtio års ansträngningar, tretio års oupphörliga triumfer får han en lagerkrans, alldeles som eleven efter de tre åren. En annan konstärsveteran får till och med ingenting, så vidt han ej bor i Ryssland, ty då kan han möjligtvis blifva utnämnd till konstnär af första rangen, hvilket tycks vara en rätt vacker uppmuntran åt så väl gamla, som unga och som vi nyligen sett ske med den finske målaren Lindholm. Hvarför icke införa sådant äfven i Sverige. Hvarför bråka om sådant? frågar väl farbror. Bäste farbror, vi bråka icke. Vianföra endast nägra fakta, som tjena att belysa ett och annat ur dagens inre historia. Vi äro all mensklig ordning undergifna för Herrans skull och se med det största lugn i verlden på alla stjernfall, vare sig att de tillkommit för att hjelpa hr Hammer eller någon annan, som håller butik för dylik grannlåt, liksom på lagerregnet, och vi säga icke ens att rönnbären äro sura. Men att skratta åt herrligheten må farbror väl icke vilja förbjuda oss. Vi tycka det vara riktigt roligt att få skratta litet då och då, och om vi skratta åt farbror sjelf, så får farbror icke bli ond. Vår tanke är att verlden går framåt, men nog finnas ännu dårskaper, som egna sig till föremål för löje. Verlden går framåt och derför har bysättningshäktet i Stockholm gått tillbaka. Derom kunde ett långt kapitel skrifvas. För närvarande inredas två nätta rum i rådstugan att taga emot väntade gäster af det slag, som hittills herbergerats i huset mn:r 74 vid Hornsgatan. Om någon tid blifva ifven de två nytapetserade rummen öfver lödiga för det ändamål, som nu med dem fees. Det är icke så många år sedan en hyggig gäldenär kunde, i fall så önskades, sitta bysatt i sitt eget hem, hvilket sannolikt hade sina fördelar, fastän de två stadsmilivärer, som då voro placerade i hemmet, kunde inses som mindre angenämt sällskap, hvil set dock åter naturligtvis mycket berodde vf desse militärers personliga egenskaver. En numera afliden, högst förtjenstull, men mycket skuldsatt medlem af kongl. kofkapellet i Stockholm hotades med bysättning. Kongl. teaterdirektionen kunde j undvara den talangfulle artisten, men ville ej heller betala hans skulder. Artisten inhöll derföre att få på sina rum undergå len bysättning, som genom öfverståthållarembetets utslag ådömts honom, och i sjelfva eaterhuset anordnades då ett par rum, der wofkapellisten tills vidare fick bo och der två nan af stadsvakten med honom inlogerades. Tvarje spektakelafton begaf han sig till sin plats i orkestern, men bevakningen uppehöll ig då i grannskapet, ofta i den griljerade ogen, vilja vi minnas, för att ej släppa fånsen ur sigte. Så snart spektaklet var sluadt, återvände den fångne violoncellisten ill sin privatarrest, der de två stadsmilitäerne troget höllo honom sällskap natt och lag. Det hände dock att fången mottog beök af några vänner, hvilka för att mildra ängelsets vedermödor till honom medförde utskilliga förfriskningar, samt att dessa sam. (väm stundom drogo mycket långt ut på iatten, hvarunder bevakningen ett par gänser anvisades plats i det inre rummet, men ranligtvis höll sig vid dörren i det yttre, amt undfick sin goda andel af trakteringen. In gång var denna andel så riklig, att jegge de vakthafvande föllo på sin post och ler sofvo till långt fram på den följande lagen. Skildringen är fullt naturtrogen och kan ckså tjena som en illustration till bysättingstvångets historia,