Aftonbladet – 12 juni 1872, sida 2

delaktiga af historien, få alla anledningar att ogilla 085. Elfridas ögon voro fixerade på honom med uttryck af ångest, men hon förblef tyst. Kapten Nelson tycker, att det var så utomordentligt orätt, då vi ej äro mera bekanta. Om jag hade haft någon rättighet att följa er i land, skulle det naturligtvis inte betydt så mycket, men Indien är en ytterst obehaglig plats i afseende på skan daler, och hyad som i sådan väg en gång får full fart der, glömmes inte så snart. Hennes ögon stodo fulla af tårar. Ö, hvad skall jag görp, mr Treherne? Det återstår ehdast ett medel enligt min åsigt, svarade han — kapten Nelson sade om det varit under andra förhållanden, Tre herne, skulle saken inte fått samma utse ende — om ni t. ex. varit förlofvad med miss Salisbury, men då nu alla passagerare veta att så inte är, blir detta en visa, som kommer att omgvådas i oändlighet. Sådan enfaldig, gammal man han är snyftade Elfrida. Hvarför det, Elfrida! Jag frågade er: går om ni ville blifva min hustru, och ni gaf mig då nej, men jag har inte tagit detta som ert sista svar. Tänk derpå ännu er gång. Om det blir utspridt, att vi äro för lofvade, gå skall allt prat afstanna med ens ty skulle de sedan våga säga någonting, så hoppas jag hafva makt nog i mina hände att ge svar på tal. Grace behöfver inte veta någonting om detta, och ifall det kom er till edra föräldrars öron, så skall dej säkerligen inte väcka deras förvåning at förlofvadt folk vill vara tillsammans så myc ket som möjligt. O, berätta ingenting för Grace! inföll Frida, alltjemt gråtande, hon är så god och håller mig så kär, att det skulle smärt: