Aftonbladet – 12 juni 1872, sida 2

Högeligen öfyerraskad att mot all förmodan ge en herre inträda, samlade hon all sin contenance och sade: Ni kan inte komma hit in, mr Treherne, Hvad önskar ni? Jag ber er gå, någon kunde ja få se er. Hennes ord väckte dock icke det minsta gehör, ty han steg in, stängde och reglade dörren efter sig. Jlfrida!s sade han, gör intet alarm, jag måste komma in, och jag måste tala med er — jag har något mycket vigtigt att säga. Hvad är det? frågade hon darrande, redan i föreställningen anande ett obehag. Ingenting att bli förskräckt öfver, men hör på. Förbannade jalusier, återtog han, upptäckande dem som utgjorde vägg emel lan bytten och salongen gch hvarigenom samtal från de båda rummen mycket väl kunde höras — hvarför hafva de så dana dumheter i sofrum, så att hvart ord man säger, kan blifva uppsnappadt. Sträck ut ert hufvud genom fönstret, Elfrida, ty hvad jag bar att meddela, rör oss enskildt. Hon kände sig förskräckt öfver hans be teende, lydde mekaniskt hans begäran och lutade sig öfver soffan ut genom den stora öppna fönstergluggen, så att ljudet af deras konversation blandade sig med vattnets sqvalpande och ej kunde höras af någon i salongen tillfälligtvis varande. Vi hafva tyvärr råkat i ett stort obe hag tillföljd af den nattliga tilldragelsen, började han. j På hvad sätt, mr Trehetne? Derigenom att alla hafva hört talas här om, i första rummet kapten Nelson, hvilken anser att jag på det högsta har komprometterat er, hvaraf följer att edra föräldrar, som naturligtyis förr eller senare blifva