Aftonbladet – 11 juni 1872, sida 3

Klockan två återkom han till hotellet med underrättelse att sjön nu lagt sig tillräck: ligt och båt låg färdig att föra dem ombord. Nu erbjöd han icke mera Elfrida sin hjelp vid ytterplaggens påsättande — det stuckna kögmodet förbjöd honom att längre iakttaga vanlig artighet. Meda en ton som gjorde anspråk på att låta munter, sade Mal: Om ni är i ordning, nics Salisbury, är det bäst att vi genast bege oss afr, och de gingo under en mnlen tystnad ned tu båten. Natten var mycket mörk, månan hade ej stigit upp efter den häftiga stormen och sjön gick ännu hög, fastän ej farlig — tillräckligt dock att förskräcka Elfrida, som satt ihopkrupen i aktern af den lilla bräckliga snipan, med schawlen tätt svept omkring sig och hundvalpen hårdt tryckt intill bröstet. Allt som båten kastades våldsammare blef hon blekare och blekare och då i ett nu en hög våg rasande slog öfver och dervid förorsakade en kraftig stöt, bröt sig ett svagt skri öfver henne3 skälfvande läppar. Roddaren yttrade några lugnande ord till Ng på sitt för henne oförståeliga tungom Men hvad gjorde väl William Treherne, som utan ett ord af tröst eller uppmuntran åsåg huru denna späda gestalt skakades af förfäran och dödsångest? Hvad skulle väl han göra som fått ett nej på sitt smickrande frieri. Sådan var höjden af hans kärlek för Elfrida. Hon kände sig sårad af hans tystnad och liknöjdhet, ty, som sagdt, fastän hon ej ville gifta sig med honom, tyckte hon mycket bra om honom, Det var ett oskyldigt skämt om ni så vill utan minsta koketteri eller beräkning; det hade förefallit henne angenämt, så som det säkerligen skulle