Aftonbladet – 11 juni 1872, sida 3

(senare, i kraft af de för civilisationens fran st:g fastställda lagarne, måste borttagas Således, ju allmännare vi komma till insig häraf och ju allvarligare vi föresätta os att gemensamt gripa verket an, desto bättre Ingen, hvars hjerta klappar af en varm ör Iskan för det dyra fosterlandets anseende oc I dess folks lycka, bör väl anses för ringa at deltaga i en rådplägning, som åsyftar ar I tagandet af samhällsnyttiga reformer. De är öfvertygelsen härom som förlänat ned skrifvaren af dessa rader mod att framträd icke såsom en dumdristig, docerande kälk borgare, utan fast hellre som en vördsam hemställande proponent, den der, kännand och beklagande sin egen ytlighet, våga hoppas att genom sina fragmentariska med delanden dock kunna blifva det allmänn till något, om än det minsta gagn. Och nm till saken! Prins Oscgr, den ångare med hvilke! jag tillryggalade det sista stycket (från Lon don), hade knappt hunnit till Göteborg skeppsbro, då från dess däck observerade: en på land stående man i arbetarens drägt men med en tiggares åtbörder: mössan hand, ryggen krökt och den gudsnådligaste uppsyn. Söta patron, gnällde han, då han satte foten på landgången, låt mig föra patrons saker till hotellet på min kärra, Jag be höfver så väl förtjena en slant. Nöjer mig med så litet, så... Jag bad honom passa på en timme der efter och det gjorde han. Hela min pack ning utgjordes af två mindre kappsäckai och en filt, som skulle transporteras till de vid skeppsbron, endast några famnar frår landningsplatsen belägna Hötel Garni; men dessa effekter gåfvos nu ingalunda plats på den förut omtalade kärran, utan fördelades af den anlitade bäraren emellan honom och två hans vänner, hvilka senare kastade hvar sin kappsäck upp på axlarne, under det att den förste anspråkslöst nöjde sig med filten. Och så bar det af, sedan jag på min före ställning, att en mycket väl kunde forsla allt, fått till svar att de andra två i alla fall hade ingenting annat att göra än att följa med. Två minuter derefter hade vi hunnit målet. Hvad begär ni för besväret? frågade jag anföraren. Åh, hr patron ger väl oss 50 öre hvardera, kan jag tro, blef svaret. Jag kastade fram en rdr åt den oförskämde, som, sedan han en stund förgäfves fortsatt att smeka mitt öra med med sitt herr patron, slutade med att, då han afträdde, mumla något om förb. knusslare... Hade jag nu, i stället för att angifva platsen, der detta lilla äfventyr passerade, börjat bergttelsen med: det hände mig en gång i ett visst land etc., skulle troligen många af mina läsare utan betänkande utropat: Aha, hvem förstår icke att detta tilldrog sig i Amerika? Ett tillvägagående sådant som denne arbetskarls är äkta amerikanskt, det veta vi. Och likväl har jag aldrig, fastän en främling i detlandet, inom hvars område jag rest en sträcka af, tillsammanlagdt, inemot 10,000 engelska mil, sett mig utsatt för ett dylikt prejeri eller ett försök dertill! Den amerikanske arbetaren, äfven den ringaste, har gin stolthet och besitter ett rikare mått af hederskänsla. Möter han mig vid en jervägstation eller en ångbåtshamnför att erbjuda sin tjenst, synes han bära sitt hufvud lika högt som jag mitt; och vid en träffad öfverenskommelse står han fast, föraktande att kringgå lensamma, allra minst på ett sätt, som kunde gifva honom sken af att vara en lätting eller en odugling. Hellre än att åt ettpar andra dela med sig en mansbörda, bjuder han till att sjelf arbeta för tre; deri ligger ans fåfänga. Icke begär han gerna för sitt arbete mer än han billigtvis kan vänta utt få, men också låter han sig näppeligen ufspisas med mindre. Hjelper ingenting unuat, så vädjar han till polisen eller domstolen och släpper icke sin gäldenär förrän ran fått rätt; — tycker mig just se min vän Göteborgsarbetaren i Amerika, der han skulle finna ingen narraktig nog att låta nverka på sig genom tilldelandet af granna itulaturer och antagandet af en hållning, nera krypande än negerslafvarnes på Cuba! Här har ban funnit många sådana (deraf ans mot alla antagna taktik!), som endast ör det de blifvit kallade patroner, då de i jelfva verket varit ingenting annat än stybbskrifvare, löjtnanter i stället för ergeanter, grosshandlare i stället för bokållare o. s. v., gifvit honom ett 25 öre xtra. Och är det icke just dessa, månne, om gjort den fattige arbetaren till hvad jan är: en sig sjelf förnedrande, lismande stackare, som, dragande en tillfällig fördel f den sig hos de så kallade bättre och bildade alltför ofta och allmänt uppenbaande fåfängan, är den förste att skratta leråt i mjugg och låter förleda sig att slutigen uppträda ohöfligt och pockande mot ien person, som ej finner sig föranlåten att jetala något särskilt för den honom egnade, ika oförtjenta som litet uppriktigt msnade ryllningen?... Jag bara frågar. Isidor KE. bd a 0 EE ARS FÖ SER rö I SOPUEG SES