Aftonbladet – 10 juni 1872, sida 3

tager deras hyllning med välbehag, skall ni örleda dem till alldeles samma tro, och det är i sanning ett bittert misstag, bifogade han kyligt. Hennes bekymmer var verkligen stort, då nu en annan börda lades till de öfriga obehagen. Om jag hade anat —, började hon och blef i samma ögonblick varse korallarmbandet kring handleden — o! mr Treherne, ni mäste nu återtaga detta; jag skall omöjligen kunna bära det mera. Då ni erbjöd mig det, hade jag inte den minsta föreställning om — Att mitt hjerta låg gömdt uti dess perlor, inföll han sarkastiskt. Hon försökte ifrigt att knäppa af armbandet. Niser, miss Salisbury — det är ej så lätt att befria sig från ett gifvet löfte, men jag förmodar att hjertat måste dela samma förkastelsedom, Ni borde ha betänkt detta, miss Salisbury. Ni tycker således att det är mitt fel, sade hon; i så fall försäkrar jag er, det är follkomligt ofrivilligt och jag önskar jag kunde göra alltsammans ogjordt. När ni nu inte det kan, står det likväl i er makt att afhjelpa olyckan, sade han med häftighet. Säg att ni vill tillåta mig älska er och att ni vill försöka älska mig tillbaka; jag skall vara nöjd härmed. Lofvar ni mig det? QO nej, inte det!s sade hon hastigt, allt utom detta. Jag har visserligen aldrig äl skat någon, men är likväl öfvertygad, att de känslor jag hyser för er inte äro kärlek, mr Treherne, ehuru jag verkligen häller mycket af er.s (Förts.)