Aftonbladet – 10 juni 1872, sida 3

Jo, det är mitt eget fel, svarade hon. Jag borde följt med genast, men hvem kunde ana att det skulle bli en sådan storm. Det kunde sannerligen ingen göra. Obehaget är onekligen stort, men inskränker sig till nödvändigheten att tillbringa några timmar på hotellet. Tänk nu inte derpå, vi skola försöka att roa hvarandra. Han talade uppmuntrande för att lugna sin följeslagerska, ehuru han mycket väl visste att stormen ej så snart skulle läggs sig, och att äfven i sådant fall sjön ej ge nast skulle tillåta att man gaf sig ut i er liten öppen båt; han skulle gerna riskerat det för sig sjelf, men han älskade på sit egennyttiga sätt den unga flickan redan till räckligt högt, för att ej vilja utsätta henne för någon fara. Då de uppnådde hotellet och erhöllo et litet enskildt förmak, satte sig Elfrida vic fönstret, som vette utåt sjön, nekade at förtära några förfriskningar eller taga nå gon hvila, utan betraktade under tystnad de skummande vågorna, som vräkte under den ideligen tilltagande stormen. Bebagar ni inte en kopp tå, Elfrida?xs sade han, då aftonen framskridit. Jag skulle hafva anordnat om middag, i fall jag trott ni önskat det — inte gör det saker bättre att vara så sorgsen. Nej, jag tackar, jag vill inte ha någon ting, mr Treherne, jag är inte det minsta hungrig; och tårarne föllo återigen tätt pi den lilla hunden som låg i hennes knä. Hon märkte icke, att han kallade hennt i förnamn och om hon gjorde det, misstyckte hon ej. Ensam och olycklig som hon kändt sig, föreföll det henne angenämt att hör: sig sålunda benämnas — det skulle varit plåg Bammare att påminnas om distancen den vittllän sönvm att titulbras smiss Skulisbirys