Aftonbladet – 8 juni 1872, sida 3

Än . mn vr — var passande att taga emot presenter af unga herrar. Jag skulle just vilja veta hvad Grace förstår om hvad som passar och inte passar? Hon är ingen kompetent domare, Vill vi inte taga emot armbandet så kastar jag det i sjön, ty för mig har det då intet värde och han syntes färdig att låta handling påfölja orden. Nej, mr Treherne, gör för all del inte det, ropade Elfrida. Tio p. st. är ju en summa för ett armband och så sedan kasta bort det — nej det får ni inte — då tar jag förr emot det, än tillåter något sådant. Nåväl! tag det då, sade han. Hvar är er arm? och då hon framräckte den, knäppte han korallerna deromkring samt tryckte en ödmjuk kyss på den fina, hvita handleden. Elfrida rodnade men ville inte orda om en sådan småsak, då hon nu mottagit den stora presenten. Tack, så hjertligt, mr Treherne, sade hon, det är utmärkt vackert. Jag har aldrig haft ett så präktigt armband förr, jag tycker mycket om det; men i fall Grace skulle bli missnöjd att jag mottagit er gåfva, så kanske ni vill godbetsfullt lofva mig, att få lemna den tillbaka. Nej, miss Salisbury. Ni kan då kasta bort det, men mina händer skola aldrig mer vidröra armbandet. Jag börjar frukta att stormen växer, miss Salisbury — jag gör bäst att skaffa en båt innan det blir för sent, hvarpå de gingo ned till sjömännen och båtarne. Stormen hade nu betydligt ökats, molnen voro svartgråa och vågorna fräste med sitt hvita skum, Elfrida blef nervös och äfven William Treherne förutsåg nu ytterligare och verkliga svårighöoter, (Förts.)