Aftonbladet – 8 juni 1872, sida 3

vårdslöst nedhängande öfver den ena axeln och med knippan af orangeblommor ännu qvar i bröstet. Kom, miss Salisbury, sade han, har ni inte bestämdt er ännu? Visst skulle jag tycka mycket om att än en gång genomströfva staden — kanske får jag aldrig se den mera, sade hon leende, men är ni säker på att det inte är orätt? Orätt, upprepade han, ingenting är orätt, som är roligt. Med denna farliga sofism tog han den unga flickans hand och förde henne ännu en gång uppför trapporna ledande till Malta. De vandrade långsamt genom stadsgatorna, förbi butiker och ställen de förut under dagen besökt, vände sina steg till samma gångstig och slogo sig ned på en liten bänk helt nära sjökanten. Jag tror jag skall be om min schawl, mr Treherne, sade Elfrida, det börjar bli riktigt kyligt och den stackars lilla hunden skälfver i hela kroppen. Tänk om det blåser upp till storm — se hur Nubian ligger och vaggar derute. Ja det ser byigt ut på sjön, svarade han, läggande schawlen omsorgsfullt kring Fridas axlar, men det går nog snart öfver, Ar inte detta en sval och behaglig plats? Hon medgaf det; luften hade hastigt blifvit mycket kyligare och sjön började röra sig i allt högre vågor. Miss Salisbury, sade mr Treherne efter en liten paus, upptagande armbandet ur sin ficka, hvad skall jag göra med detta? Det vet jag inte alls, svarade hon smekande hunden. Jag köpte det åt er, som ni vet, och ni måste hafva det. Hvarför göra en sådan affär af saker som ske alla dagar? Gör det, sade hon, seende upp;men Graco skull banna mig. Hon sale att det into