Aftonbladet – 8 juni 1872, sida 3

dast anse det som ett misstag af honom, in galunda som beräkning. Hvad skola vi nu göra? sade hon med ångestfull röst. Åh ingenting är enklare; vi kommo i land utan dem och jag förmodar vi kunna återvända på samma sätt — jag skaffar en båt och vi följa dem det är hela saken. Men ännu är det för tidigt, miss Salisbury ! Nej det är bäst att ge sig af, mr Tre herne, Grace blir eljest så orolig för mig. Nonsens, vid det här laget vet hon i alla fall att ni ej är der, och sedan kan en el ler två timmar ej göra någon skilnad. Jag tycker det var mycket enfaldigt af dem att återvända så snart; hvem har nånsin hört talas om att lemna Malta klockan fyra midt på ljusa eftermiddagen? Det är riktigt löjigt. Jag förmodar mrs Canning var ängslig för barnen, sade Elfrida. Jag borde inte ha lemnat dem, mr Treherne. Nåväl, alltsammans var ett misstag och är mitt fel, jag skall nog förklara det sedan för mrs Canning, Men som det nu har händt och ej kan ändras, är det alls ingenting orätt uti, att taga en liten promenad innan vi återvända till Nubian — ifall ni inte är trött naturligtvis — detta är den angenämaste tiden på dagen. Elfrida var icke det minsta trött och när blef väl hon det? Hon insåg att det rättar ste vore att genast gå ombord, men det var så roligt i land, luften kändes så smekande och behaglig och hvad kunde väl i alla fall en timma göra till eller ifrån? Hon såg hänförande ut i William Trehernes ögon, der hon under öfverläggningen stod med den smidiga figuren lutad emot den släta bergväggen, kinderna glödande efter språngmarschen, några tjocka lockar af det glänsande håret