Aftonbladet – 8 juni 1872, sida 3

mor. Elfrida var förtjust, fästade några i! bröstet och garnerade dessutom hatten, O, så vackra de äro! sade hon. Ja, och ni äfven, hviskade han, jag önskar jag finge fästa dem omkring er sköna panna, Elfrida. Hon förstod hans dubbelmening, men den behagade henne ingalunda, och hon tog de välluktande blommorna från hatten och kastade bort dem. Jag tycker inte om sådant prat, sade hon hastigt i det hon, för att undvika hang svar, började att lekfullt jollra med den lilla hunden. Han såg sig ifrigt omkring, då de kommo fram till bryggan. Nå, hvar äro båtarne, mr Treherne? sade hon. Kors för tusan! skulle här inte finnas några båtar. Så dumt af mig attinte fråga först. När jag var här sist, plägade de alltid ligga just vid denna brygga — då är jag rädd vi få vända om igen, miss Salisbury. Så rysligt ledsamt, mr Treherne, att vi gingo hit; nu komma vi bestämdt för sent och hvad skall väl mrs Canning säga? Låt oss nu åtminstone gå raskt, sade hon, börjande att halfspringa genom staden. Då de slutligen uppnådde de mycket omtalade kajtrapporna hade det öfriga sällskapet naturligtvis redan rest. Elfrida trodde till att börja med att de vändt om till staden för att söka efter henne, men Treherne förfrågade sig på italienska hos matroserna och erför af dem verkliga förhållandet. På hennes oroligt frågande blickar svarade han: De hafva farit för en half timma: sedan, miss Salisbury. Jag är riktigt bedröfvad, men jag trodde vi skulle hinna upp dem och detta är ej mitt fel. Elfridas gudtrögenhet tillät henne, att en