Aftonbladet – 8 juni 1872, sida 2

STOCEHOLM den 8 Juni. Såsom telegrafen redan meddelat, har spanska cortes med 142 röster mot 22 godkänt Serranos handlingssätt gent emot carlist-insurgenterne, äfvensom den af honom med de upproriske afslutna konventionen i Amorovieta. Uti den förklaring inför cortes, som Serrano afgaf öfver sitt förfaringssätt, sade han sig ha föredragit att behandla rebellerna som bröder i stället för att utrota dem och ansåg, att om han haft makt att döda, hade han äfven haft makt att förlåta, utan att han derför gjort något intrång på cortes rättigheter. Serrano förklarade derjemte, att han ansåg sig ha gjort landet en stor tjenst genom konventionen, hvilken han kallade en amnesti, som gjort slut på inbördes kriget. Sedan han berömt armens uppförande, kommenterade han äåtskilliga paragrafer i konventionen och meddelade att ingen officer inom armåen öfvergått till carlisterne. Amiral Topete, hvilken som bekant fått i nppdrag att fungera som ministerpresident tills Serrano kunde öfvertaga detta embete, förklarade i cortes, att seden han inhemtat kännedom om hvad som föregått konventionen i Amorovieta, hade han godkänt densamma och åtog sig ansvaret derför. Frågan om den allmänna rösträtten, som i vår tids politiska rörelser. spelar en så vigtig roll, har nu äfven kommit på dagordningen i Italien, Vid deputeradekammarens sammanträde talade hr Cairoli för det af honom i förening med flere andre medlemmar af venstern framstälda förslaget att utsträcka den politiska valrätten till alla medborgare öfver 21. år, som kunna läsa och skrifva. Han betonade att den allmänna rösträttens princip i Italien redan blifvit tillämpad i de plebiscit, som grundat landets politiska enhet, att dess genomförande kräfves af rättvisan och att den skall befordra statens befästande och partiernas försoning. Kammaren borde åtminstone taga frågan i öfvervägande. Konseljpresidenten Lanza yttrade, att denna fråga var en sådan, som fordrade ett moget öfvervägande och i hvilken åsigterna voro mycket delade. Några ansågo den allmänna rösträtten för ett universalmedel mot alla samhällets skador; andra sågo i densamma endast en fara. En stor del af det klerikala partiet fordrade densamma; äfvenså anhängarne af de mest extrema revolutionära ider — båda säkerligen i helt andra afsigter än den som ledde motionären. Han ville emellertid icke motsätta sig att förslaget togs i öfvervägande. Den italienska vallagen var en af de mest frisinnade i Europa, och om den äfven behöfde många förbättringar, kunde man dock icke göra densamma den förebråelsen, att den gynnade ett visst parti. Användandet af plebiscit vid statens konstituerande hade egt rum under alldeles exceptionella förhållanden, hvilka icke återkommo vid vanliga politiska val. Entusiasmen öfver stora tilldragelser hade vid dessa tillfällen bragt skilnaden emellan partierna i glömska. Stora reformer kunde endast då genomföras, när allmänna meningen bestämdt fordrade dem. Tidningarna hade visserligen behandlat frågan om allmän rösträtt; men de hade ännu icke behandlat henne på ett uttömmande sätt. OCairoli svarade, att han med framställandet af förslaget ansett sig uppfylla en pligt. Den italienska vallagen var på långt när icke den mest frisinnade i Europa. I England kommo 89, men i Italien endast 20 valmän på 1000 personer. Kammaren beslöt att taga Cairolis förslag i öfvervägande.