Aftonbladet – 7 juni 1872, sida 3

Grace möjligen af afundsjuka nekat henne mottaga gåfvan. j Som mina värde läsare finna, är jag ej rädd att blotta hennes små fel i medvetan det om de stora förtjenster hon egde at uppväga dessa med och i förtröstan på at! ni, oaktadt hennes svagheter, skola före min berättelses slut hålia af henne. Då mrs Canning och flickorna fullbordat sina anspråkslösa uppköp af spetsar och ko raller, hvaribland inga 10 punds armband fgu rerade, fortforo de att taga iöfversigtrester af Maltas märkvärdigheter, besökte guver nörens hus och rustkammaren, hvarest hjel mar och harnesk från de första riddarn af: Malta, befunnos för små till och me för Elfridas spensliga figur, intogo derefte glace och maränger hos en restaurant sam slutade med att uti en besynnerlig kalescl — dragen af en häst, som var spänd på ett så betydligt afstånd från vagnen, at den syntes nästan springa lös — fara utå landet, Då man varit ombord en tid och endas är i land för att förlusta sig, har man he nägenhet att skämta öfver allting, hvad man kanske under andra omständighetei skulle förarga sig åt. Mrs Canning, Gracs Elfrida, barn, piga och ungherrar srrattade derför åt allt som kom i deyås väg, fann allting förtjusanäg som var medelmåttig och vare klockan fyra återigen till fots på de snuskiga, ojemna gatorna i Malta, fär liga att börja återtåget till tråpporna som ledde till embarkeringsstället, ELFTE KAPITLET. Den dyrköpta hundvalpen, Söta Grace gå inte så fort! ropade El frida, som dröjde efter med sin beundrare