Aftonbladet – 7 juni 1872, sida 3

tvenas gentlemen, som framför hindrade hennes klädning att fasina i trappan; tvenne, som bakom skulle förekomma att hon föll i vattnet, och mr Treherne, som avant guard bar hennes parasol och shawlar, under det den stackars mrs Canning och den saktmeödiga Grace med mycken belåtenhet äsågo alltsammans och sjeliva unga pöja sig mea en handräckning af en af öfnde rarne, hvilken ärvorledes förbarmade sig öfver pigor och barn, så att ac 2! alldeles blefvo lemnade efter. Sedan de hade satt sig, befanns det naturligtvis att Frida var i en annan båt med ett halft dussin kavaljerer, men mrs Can; ning förklarade att det gjorde ingenting den lilla biten och så sköto båtarne ut. Elfridas klingande skrattsalfvor — klingande, men icke högljudda — genljödo oafbrutet öfver den lugna viken, tills de ändtligen nådde kajen; der hon var mycket nära att snubbla på de slippriga trapporna, oaktadt den frikostiga hjelpen af åtminstone tio extra händer. Åh, mr Treherne, drag mig inte så, jag ramlar bestämdt utför. Mr Watson, ni skjuter på för hårdt,; det hade varit mycket bättre om jag låtit mr Cameron hjelpa mig i stället. Narra mig inte att skratta, jag kan omöjligt hålla mig uppe längre! Grace lilla, bur går det med dig? —O, hvad jag har skadat mitt knäls : Med mr Trehernes omsorgefulla bistånd kommo de slutligen i flygande fläng uppför alla trappafsatserna, och den stackars barnpigan, som ej hade lika unga ben, knotade buttert öfver den besvärliga farten. Dubbla antalet trappor skylle säkerligen icke tröt tat Elfrida, som i dag riktigt var oidad af ungdomens oförfalskade, sprittande glädtighöt, Hennes humor flödade tokstatligen öf