Aftonbladet – 7 juni 1872, sida 3

misserna Salisbury. Elfrida stod ännu luad vid relingen omgifven af en grupp unga herrar, gom öfverbjödo hvarandra i artigct emot henne och syntes färdiga att lyda ninsta visk för att uppfylla hennes önskvingar; jag tror vorkligen att detta var ;oligare än på Blackheath. SÅ Snart mrs Canning annoncerade sig redo att lent ingbåten kom Elfrida ihåg att någon fattades. Hvar är mr Treherne? sade hon, han måste följa med 0ss. Åh, vi vänta inte på Treherne, inföll en af de unge kavaljererna, hvilken oron för Treherne föreföll oangenäm, han kommer nog efter. Var god och stig ned, miss Salisbury.v Men jag lofvade mr Treherne att inte fara utan honom, Dessutom har han min portemonnaie och jag skulle kanske inte rika honom på hela dagen — derföre må ste jag vänta på honom, sade Elfrida med mycken bestämdhet. Alla vidare argumenter afklipptes genom mr William Trehernes oget uppträdande, i det han kom ut ur sin hytt, aildeles lik sig, som vi i det föregående sett honom; Då han närmade sig gruppen, tycktes hans tankar, säväl gom hans blick, endast gälla en enda uti den. Jag är ledsen att komma sä sent, miss Salisbury, sade han vändande sig till Elfrida; jag hoppas jag inte förorsakat er någon olägenhet, men jag var tvungen att låta taga upp en kappsäck från lastrummet, för att få tillräckligt svala Kkiäder att begagna i detta klimat. . Plfrida förlät honom mycket nådigt, som om hon varit fen endas hvilken hon var skyjdig en apologi. å de alntlj en skulle stiga Dk I bötärne, eskorterades höp at