Aftonbladet – 5 juni 1872, sida 3

FINLAND. Likasom landtmarskalken och prestestån dets talman har nu äfven bondeståndets tal man förklarat sig böra, efter inhemtadt utlåtande af ståndets ordinarie sekreterare, förvägra diskussion om utskottsbetänkandet angående statsverksrelationen. Hela ståndet reserverade sig mot denna uppfattning. Den finska konsten har — skrifver Vi kingen — rönt erkännande och utmärkelse vid den prisbelöning, som med anledning af expositionen i Petersburg egde rum derstädes den 24 Maj. Hr B. Lindholm har för en finsk skogsvy erhållit den stora guldmedaljen samt blifvit utnämnd till konstnär af första rangen. Hrirr H. Munsterhjelm, OC. Sjöstrand och T. Wennerberg hafva erhållit den mindre guldmedaljen och hr Kleineh den andra silfvermedaljen. Samtlige exponenter från Finland hafva sålunda rönt utmärkelse. Uti ett af sina Små bref från hufvudstaden skrifver signaturen Waldemar i Vikingen den 29 Maj: Landtdagen, den stora, den efterlängtade, den alltuppslukande, nalkas med stora steg sitt slut. Litet mer än en vecka blott — och allt är förbi, så vida icke H. M:t kejsaren finner för godt att utsträcka tiden för densamma till den 15 Juni, till hvilken dag alla arbeten enligt ständernas intyg kunna blifva afslutade. Oaktadtslutetnalas, kan man dock icke i det stora hela förmärka någon afmattning, om ock kanske enskilda representanter längta att återvända till sina hem. Plena pågå nu alla dagar både på föroch eftermiddagen och det ena digra betänkandet efter det andra stökas nu med skyndsamhet undan. Sjölagsoch kommunalförfattningsfrågan, de två vigtigaste af de kejserliga propositionerna, äro den förra slutbehandlad af samtliga stånd, den senare behandlad af tre och under diskussion i det fjerde. Denna landtdag är likväl så besynnerlig, att den tillvinner sig intresse icke så mycket för de frågors skull, som diskuteras och afgöras, som icke nästan mera för dem, med hvilka den icke tager någon befattning. Vägran af diskussion har nemligen nu blifvit ett mod, som med nästan oemotståndlig makt griper omkring sig bland ständernas talmän, och det är klart. att allmänhetens intresse under sådana förhållanden helst kastar sig just öfver den förbjudna frukten. En synnerlig uppmärksamhet gynes talmannens i pregtest ndet vägran af diskussion om utskottsetänkandet angående statsverksrelationen och deraf föranledda tilldragelser hafva ådragit sig. Då nemligen dagen efter det denna vägran skedde presteståndets dörrar voro tillstängda för åhörare, kunde man begripa, att det gällde någonting intressant, och nyfikenheten drefs naturligtvis till sin höjd. Ett referat i Dagbladet af föregående dagens diskussion, — hvilket referat för öfrigt sedermera blifvit delvis rättadt af några medlemmar i presteståndet — lemnade ganska soda anknytningspunkter för en riktig gissning af hvad -saken gällde, och man var derför så mycket mer intresserad af att erfara utgången: Så mycket tror jag mig kunna meddela dig, att detta sekreta plenum hade utmärkt sig genom en synnerlig häftighet, särdeles från talmannens sida, hvilken icke lärer velat finna sig rätt nöjd med ståndets ogillande af hans sätt att motivera sin vägran af diskussion. För öfrigt får du, åtminstone tills vidare, lof att söka skaffa dig muntliga upplysningar i denna sak. Om lusten att vägra diskussion hos herrar talmän fortfarande ökas, kunde det emellertid lätt nda, att landtdagen före dess slut komme att erbjuda en graflik tystnad. Att ett folk genom en sådan tystnad representeras, kan visserligen stundom vara ganska betecknande, så visst som