Aftonbladet – 5 juni 1872, sida 2

längre skulle underhållas. Han gladdes öf ver skilnaden mellan detta och Ariscedwyn och undvek nogsamt att tala om hennes återvändande till det förra. Mrs Willis blef nästan förskräckt öfver den verkan upplä sandet af brefvet hade haft på hennes ähörare. Ingenting annat, sade han vildt, inte ens en helsning, mrs Willis? Nej, inte mer än hvad du nu hört, svarade hon, De vilja hålla henne ifrån oss, utbröt han bittert. De förbjuda henne att skrifva, eller sända oss underrättelser. Tror ni inte det, sade han vädjande till mrs Willis. Nej, min gosse, det tror jag inte, sade hon tröstande. Hon har kanske inte tid nu mer; när hon blir sin egen herre, så glömmer hon inte att skrifva till oss, var säker på det, min vän. Har inte tid, sade han mulet. Jag har inte godt om tid, men jag skall göra det, mrs Willis; och nu måste jag gå. Tack för hvad ni har visat mig. Jag är riktigt ledsen, John, att jag inte hade gladare bud för dig, men det kommer nog endera dagen, sade hon vänligt. Inte glömmer Nell bort Chelton Marsh. Det är jag inte rädd för,; svarade han. God natt, mrs Willis. Hur är det med din mor, John ? ropade hon efter honom, när han gick utför gången. Tack! så der temligen. Hon är allt klen nu för tiden. Sköt om henne väl, John; hon är en öm mor för dig. Ja, det har ni rätt uti, bifogade han; stängande den lilla grinden efter sig. Han gick icke hemåt, utan vände sina steg utom Chelton Marsh, från stranden och sjön in i sjelfva bjertat af byn och stan