Aftonbladet – 1 juni 1872, sida 3

MUSIK. Profeten, det mest originella och i si helhet storartade bland Meyerbeers snille verk, återvälkomnades i går med hänförels å vår lyriska scen. Den outtömliga rikedon på musikalisk och dramatisk uppfinnings gåfva, hvarmed mästaren här i fem akte briljerar, i det han med samma omsorg be handlar den minsta detalj och de kraftigas verkande momenter och sålunda framstå; lika öfverlägsen såsom ingifvelsens man ocI såsom arbetets, motsvarades under gårda gens representation så lyckligt som möjlig af de artistiska förmågor, åt hvilka konst verket blifvit anförtrodt, och den länge no; blott af en begåfvad minoritet till sitt full: värde uppskattade operan skall genom el sådan tolkning säkerligen blifva mer .ocI mer populär samt å repertoaren vinna de hedersrum, hvartill den äfven i en mindr fattig tid än vår tvifvelsutan vore berät tigad. För gårdagens seger har arbetet i först: rummet att tacka hr Arnoldson, hvars upp fattning och utförande af profetens parti: hvarje hänseende är att räkna bland denn konstnärs mest lysande triumfer. Att der utmärkte sångaren såväl i kantilenan som recitativet förträffligt gjorde sig gällande samt att hans med mästerskap behandlad stämma lika framgångsrikt uppfyllde an språken på dominerande kraft och förfinad konstfärdighet utgjorde ingenting för detta parti egendomligt, men den helgjutenhet han förlänade karakterens dramatiska framträ dande, den klarhet och sjelfständighet, hvar med han förstod att åskådliggöra menniskohjertats gripande lidelser och från allsköns förkonstling och onatur befria den snillrikt gestaltade personligheten, innebar ovedersägligen ett mäktigt steg framåt. Den storartade stil hos föredraget, hvarmed Tichatschek imponerade, ersattes af hr Arnoldson genom innerlig känsla och oaffekterad sanning i partiets vekare momenter samt frisk, vågsam bravur i de heroiska. Det rörliga lif i aktionen, som under andra akten är af ypperlig effekt, torde väl i tredje och fjerde akterna framdeles komma att aflösas af en mera majestätisk hållning. Drömmen, besvärjelsescenen, pastoraltrion m. fl. detaljer företedde åtskilliga nyheter, som ovilkorligen måste anses såsom förbättringar. Hr Årnoldson hyllades med flera inropningar och stormande bifall. Bredvid denna briljanta succes skördade äfven fröken Saxenberg, som debuterade i Fides parti, rättmätigt erkännande. Såsom Meyerbeers måhända snillrikaste och ädlaste skapelse har denna uppgift ofantliga anspråk, hvilka det ej vore billigt eller ens rimligt att göra till måttstock för bedömandet af ett första försök. Indelar man åter den stora rollen i arier, duetter m. m.,, så tillfaller fröken Saxenbergs uppträdande icke ringa beröm. Hennes stämma är, särdeles i det lägsta och högsta registret, kraftig och välljudande och föredraget vitnar om synnerligen god skola samt en soliditet och redbarhet, hvilka tala godt både för studierna och begåfningen. I vissa momenter, exempelvis den första herrliga scenen i kyrkan, framträdde äfven en högre ingifvelse, en varmare känsla, som partiets tekniska svårigheter eljest ej alltid tilläto att otvungna föra sin talan. Det stegrade bifallet medverkade att göra debutantens prestationer mer och mer tillfredsställande och i sista akten blef deras intryck ostördt fördelaktigt. Den altsångerska, som vår lyriska scen allt för länge umburit, tyckes, att döma af de öfvervägande förtjenster, som gjorde sig gällande i detta lärospån, omsider vara funnen, Fru Michaeli gaf med utmärkt disposition Berthas parti och gjorde sin första entrö med en behaglig ariett, som vi förr ej hört från scenen. I fjerde och femte akterna förstod konstnärinnan bättre än någonsin uppbära karakterens växande betydelse. Bland vederdöparne framstod nu såsom alltid hr Willman genom öfverlägsen dramatisk talang och hr Arlberg var i sång som mimik en förträfflig Oberthal. Recettagarne för aftonen, operans köroch balettpersonal, tillgodogjorde sig med nit och intresse de många och lysande tillfällen, som det praktfulla tondramat förlänar dem att fördelaktigt framstå. Från körens roll är beklagligtvis utesluten tredje aktens introduktionsscen, en bland Meyer beers egendomligaste inspirationer, F7— ket större förtjenst inlades 12 oa myc af första aktens väldies utergifvandet ter hvars afslute— .— Uppviglingskör, ef maste be ng publiken på det var ha! -.vygade sin erkänsla. Skridsko-..etten i tredje akten hyllades äfvenledes med lifliga applåder. ute