och virkade under tystnad. Då miss Plimpton kom för att aflösa henne. och befria henne till kamraterna fann hon henne sålunda. Tycker du inte om henne, söta Grace? frågade hon då de gingo utför trapporna. Nej, goda miss Plimpton, det gör jag inte alls, var svaret. Jag vore glad om jag slapp sitta hos henne mer. Jo da skall min älskling, svarade miss Plimpton och med en djup suck tog hon sjelf för framtiden odelad bördan att hälla mademojselle du Brossiart sällskap. Helene frågade sedan flera gånger, hvarför icke Grace kom och satt hos henne mer, men erhöll af miss Plimpton alltid till svar att hon var upptagen af sina studier. Helene måste nn nöja sig med attfrån fönstret se på och förarga sig åt flickorna. En eftermiddag, kort efter den förutnämnda, fick hon ett annat besök. Då miss Plington kom in i förmaket för att mottaga mr Treherne, kunde hon gj vadet att observera huru veg och upprörd han syntes. Hon kände mycke deltagande för honom, i tanke på nr synnerliga sammanträffande som nu skulle ega rum, Jag litar på, bäste mr Treherne, sade hon, bemödande sig att antaga en glädtig ton, att ni ej gjort er alltför lysande föreställningar om er dotter-dotter. Jag har de bästa förhoppningar om henne för, amtiden, men ni måste besinna, att ännu hav jag baft henne endast en månad. Åt Det vet jag mzcket väl, goda 4niss Plimpton, och det är derför att mini, föreställningar möjligen äro värre än sjeflfva verkligheten, som jag känner mig sååÅnervös för letta möte. Jag kan ej uttrycka hurg ekänsam jag är för er stora vänlighebi, att mot. aga hepne, jag önskar endart at nl aldrig