ingd af pligtkänsla, om man förlefve slar ar sraditionerna och om man hängåfve Sig åt det or, efter rikedomar, som skapiwr legohärar. Sålunda är icke den obligatorisks krigstjenstfuga någon ny ide. et är emellertid af vigt att umersöka, hur let är möjligt att en armå, som dazen förut ansågs för oöfvervinnerlig, dagen derfter kunnat upphöra att existera och hurudet är möjligt att ullmänt aktade officerare hafva af lardet blifvit öfverlemnade åt en enhällig förkastesedom. Det ir dock icke blott bristen på ammunition och administrativa felaktigheter, som kunnat istra dessa häpnadsväckande resultat. Det gifves äfven anIra orsaker, hvilkas filosofi jag vill låt: er känna. Irotsande svårigheterna vill jag visa tr, att en urm, som har en tradition, långt ifrånatt hemta styrka af den, tvärtom finner döden utiden. Vi hafva tre stora traditioner, från Ludvig XIV, som grundade en europeisk jemnvigt. Vid Rosbach drager denna tradition med sig i sitt fall len gamla monarkiens ära. Efter Rosbach höjer Preussen sig. Hela Europa beuntrar dess arme och tager den till mönster. Denna tradition omintetgöres på sju timmar vid Jena ati en ännu större olycka än vår. Måhärda skall framtiden en gång erkänna, att de anstängningar, Frankrike gjort efter olyckorna, ä0 ännu erhördare än sjelfva nederlaget. Frankrike har in en gång kunnat säga: -AlNt är förloralt utom iran!(Bifall från venstern.) Vid Jena börjar len Napoleonska traditionen. I denna ligger den franska armåns hela nyare historia. Denia tradition försvann på några timmar i en rad if olyckor, hvars motstycke intet annat land erfart. Sålan är traditionernas lag. Folk med tralition rbeta icke mer, skrifva icke mer. observen icke mer de framsteg, som göras omkring dem. Och xatastoferna frambryta plötsligen och i sbrarad skala. Under den gamla regimen tillhörde armår koungen; den rika adeln innehade de högre zralerna, den fattiga de lägre... Man tog solditer rån utlandet, man pressade sådana i prorinserna. Konungen utdelade titlar, gåfvor, jensioner, dekorationer. Konungen var omgifver af n privilegierad kår. Marskalksembetet utrjorde kronan på denna organisation. Sedan kanner år 92. Efter tolf års blodig anarki lemrar sig Frankrike i Napoleons händer. Om han hale varit en stor oegennyttig man, om han varit a Washington, hade han gifvit Frankrike en demokratisk och social konstitution i öfverensstänmelse med revolutionens goda grundsatser och välgerningar. Men han arbetade på sin fainiljs och sin storhet. Allt måste således göras om igen. . Under hans styrelse erhöllo statsembena en ny märkvärdig impuls. Men en oerrd centralisation fjettrade Frankrike. Genom miversitetet blef han nationens uppfostrare, genom pressen, som uteslutande var officiel, blef han nationens vägledare, genom utdelningar af belöningar blef han nationers välgörare. Ett hof, en hofetikett, en adel, dekorationer, pensioner, se der hvad han införde. All verksamhet, ullt intresse vände sig omkring denne man. Inlividen försvann under hans välde. Frankrike började svärma för band och galoner. (Skratt.) Hederslegionen efterträdde de kungliga ordnarne. I styrelsens händer har hon varit ett mäktigt lemoralisationsmedel. Hvad je säger skall idraga mig mycket hat och vrede. (Larm.) Ja låter dock icke påverka mig deraf. Vrede oc smädelser äro icke skäl. För öfrigt är jag van lervid. Viljen I veta hur långt denna obotliga mani gått? Kommunen har under sitt efemera välde af blod och eld icke kunnat berga sig utan en riddarorden. Jag har den med mig. Den utvöres af en liksidig triangel. I midten ordet Republik-, på den ena sidan orden: Frihet, jenmlikhet och broderskapoch på den andra: Den 18 Mars, centralkomiten. Ett litet blått smalt band kommer en nästan att taga den för hederslegionen. (Långvarig rörelse.) FBfterkatastrofen år 1870 har Frankrike dekorerat sig mer in om det hade segrat. Emedan Frankrike hade funnit en man af snille, trodde man att det var dess mission att alltid segra. Detta var sannt, men endast på vilkor att dess Fo itiska och sociala organisation stod i jemnhöjd med dess mission. Det är denna fruktansvärda motsägelse, som förorsakat oss nederlag och revolutioner. Den militäriska allmänandan förkastade redan år VII legosystemet. De som legde för sig brännmärktes af opinionen. Moreaus och Bonapartes armber voro fattiga och oegennyttiga. De voro republikanska, och efter 1794 hade allt hvad som fanns af heder i landet tagit sin tillflykt till dem. De visste hvarken af guld eller dekorationer. En hederssabel eller en hedersmusköt — se der hela den -belöning, som församlingen tilldelade desse hjeltar. Vi ha ett dekret af direktorium, hvarigenom ett par hästar och ett par pistoler tilldelades Hoche. (Buller från högefä. Bravorop från venstern.) Inom dessa armåer funnos kejsardömets blifvande marskalkar, hertigar och baroner. De utgingo alla ur folkets led. De hade på den tiden alla en entusiastissk tro på landets framtid: Den mest republikanske af alla, den som man kallade en avancerad republikan, var Bonaparte. (Skratt.) Hans själ hade ännu icke stålsatt sig mot högsinnade tankar. Hon hade icke ännu öppnat sig för ärelystnadens lockelser, Hans proklamationer, hans samtal, allt röjde anföraren för desse ärorike soldater, hvilkas herrskare han ännu icke tänkte på att blifva. Hans generaler voro fattige. De, som sedermera buro Turennes marskalkstaf, förvånade landet genom sitt högmod. Soldaterne följde deras exempel. Hvar och en arbetade för sin egen räkning. Det militäriska egenmäktighetssystemet var frundiagåt, Öfverallt, der icke kejsaren personligen förde befälet, var kriget osäkert eller olyckligt. Skriftliga anteckningar och muntliga yttranden af personer från denna tid, allt visar oss, att disciplinen var förstörd. Marskalk Bugeaud har hundra gånger skildrat för mig de oordningar, till hvilka våra armer gjort sig skyldiga under marsch. Marskalk Macdonald sade till soldaterne vid Wagram: Vi hållå icke mera tillsammans, disciplinens anda öfvergifver oss. General Fezenzac har sagt, att armån vid Friedland och Eylau hade 60,000 marodörer. Hvad skall man då vänta i tider af motgång? Det var marodörer och desertörer som gjorde våra armåöer klena. rek blef tvungen förklara att desertörer skulle bli decimerade. Hvilken förfärlig grad af demoralisation ligger ej i detta dekret!... Traditionen har kastat sin paetiska och lysande kura öfver detta. Kejsardömets armber hafva blifvit ett ideal för regoringarna, Till alla: dessa olyckor finnas tre orsaker: friköpningen, som åt proletariatet öfverlemnar bevakandet af hvad staten eger dyrbarast; centralisationen; slutligen försämringen at folkkarakteren. Man har sökt efter botemedel häremot. Det första är lagen rörande befordalng? det andra är den hederslag, som bör gälla för officerarne, Detta var ett snilledrag af marskalk Soult. Det är denna lag I hafven att tacka för att I ej hafven fått se under ett medborgerligt krig en officer öfvergå till fienden. Om I infören den obligatoriska krigstjensten utan att inrätta fasta kadrer, som permanent meddela uppfostran för yrket, så hafven I ej uträttat någonting. I skolen vinna målet genom en lag rörande underofficerarnes ställning. Det andra kejsardömet har öfverdrifvit denna situation. Lagen dm friköpningarna var ej ett konyakt, som ingåtts mellan a intresserade; den gjorde staten till en stor offentlig legningsagentär. Under sin trettonåriga verksamhet har den verksamt befordrat den militära andan ilandet och i armen. Hvad centralisationen och folkkarakterens försämring beträffar, har staten efterliknat det första kejsardömet. Det stora militära ödet slag som föregick statskuppen, blef ett dödligt slag. (Bravorop.) Kejsaren be: gagnade det till ett korruptionsniedel åch Hill att vinna popularitet. Olyeklig den regering, som har till hufvuduppgift att vinna opnloritöt(Bravorop.) Det är genom dessa tre stora, moraliska och materiella fel som Frankrike gick under 1870. Det gick under, då det på bataljfältet stod ansigte mot ansigte med en väpnad nation, som till följd af sin decentralisation kunde på tolf dagar mobilisera sina siora massör. Den arme egde gh mera tpphöjd moral, I skojen nma att öppet eller i smyg kämpa mot denna tradition, mot befolkningens och armöns förutfattade åsigter. Problemet är nytt. Förliten er icke på MT ÄR. ooh na icke på per slutningen af det som finnes och det sombör na I måsten diskutera saken hol maget omdöme, men också med djerfhet och beslutsamhet. Jag har sagt er, att vid Jena var Preussens olycka än mer fullständig än vår. Stora patrioter trädde emellan; administrationen, armåen. undervisningen blefvo reformerade. Alla erkände öppet landets ruin, dess oförmåga att resa sig, Arndt sade, att landet liknade en oubbe, agnm bitvis bom på nyt Wichlö gade: Hvad äv det som kastat oss ih i oredan? Ja, det är vår egen goda tanke om ass sjelfea. — Det är vår skyla att lida allt det onda vi förtjenat och att arbeta på nationella uppfostran, på det vi arbeta på alla upj