det i skolan på Chelton Marsh, men det var nästan till mindre gagn förj henne än om hon icke känt bostäfverna. Hon var icke en flicka, som, inseende sin okunnighet, var villig och tacksam att få lära, dertill var hon alltför egensinnig och stursk; motsträfvigt läste hon de lätta lexorna och ibland vägrade hon alldeles att göra det. Den stackars miss Plimpton hade i sanning en tung pligt att uppfylla; då hon började bli alltför uttröttad, såg hon sig om bland pensionärerna om det skulle finnas någon som ville aflösa henne för ett par timmar och hålla Helene sällskap. Flickan envisades ständigt att få gå till de andra hon såg på gården; en eftermiddag sade miss Plimpton: Jag skall hemta hit en ung lady, som får sitta hos dig i afton, och som jag är viss om att hon blir mycket vänlig mot dig, hoppas jag du blir detsamma tillbaka. Hon hade valt en af de äldre, en allvarlig flicka, på hvilken det icke skulle inverka menligt, hvad hon såg och hörde, och som snart skullelemna Blackheath, för att i Madras återförenas med sina föräldrar — just en af misserna Salisbury, om hvilken George talat med sin kusin William och som skulle blifva hans reskamrater. Hon var jemnårig med Helene, men för öfrigt den största kontrast till henne; Grace Salisbury var i alla afseenden en fulländad lady. Då hon denna afton inträdde till Helene nätt och fin i den enkla musslinsklädningen med sitt friska, angenäma utseende och med: arbetskorgen på ena armen, var det något i hennes blick och hållning, som kom Hö6leng att draga sig tillbaka. Hon såg för första gången hvad en väl uppfostrad och bildad flicka af hennes egen ålder kunde vara och insåg mer än någonsin sin egen vioghet och brist på förfining. Om vid