Helene fann det först mycket ensligt och otrefligt och kunde icke förstå hvarföre hon skulle afhållas från den glada gruppen at välklädda unga damer, hvilka dels arm i arm ströfvade upp och ned på den stora planen, dels sutto tillsammans i någon skuggig vrå öfverläsande följande dags lexor. Helene var icke så rå och tölpig, som man möjligen skulle föreställt sig; hon var visserligen mycket obelefvad och den sträfva kentiska dialekten lät stötande; men sedan hon blef passande klädd, håret slätt och ordentligt kammadt och så länge hon teg observerade man intet vulgärt eller utmärkande hos henne. Hon såg onekligen mycket bra ut med sina briljanta ögon, bländhvita tänder och en figur som närmade sig fetma. Hon var af naturen rask och fyndig samt förstod snart, att ju mera stillsamt hon förhöll sig ju mera ladylike skulle hon förefalla, och hennes högmodiga, trotsiga sinnelag -hade betydligt minskats sedan hon kom från Chelton Marsh. Troligen var hon icke lyckligare nu, men icke ens för sig sjelf skulle hon velat erkänna det. Det var för henne en stolthet att i spegeln se hur ståtligt hon tog sig ut med den nya klädseln, men hon led likväl af tvånget i pensionen; hon hade velat gå ut och visa sin fägring för velden. Då hon gjorde sina ensliga promenader med den ena eller andra af systrarne Plimpton såg hon sig alltid noga omkring hvilket uppseende hon skulle väcka hos förbigående. Hvad ser ni på, menniska? utropade hon en dag till en gentleman som vände sig om då han passerat henne, ett utrop som väckte hans synnerliga löje och hennes följeslagerskas stora förlägenhet. A. B. C. var skuggsidan at Helenes tillvaro. Hon hade ett dunkelt begrepp om innapläsping, så poss bon kunnat erhålla