Aftonbladet – 31 maj 1872, sida 3

i soffkudden, brast i en hysterisk gråt och framsnyftade knappt hörbart: O! George, George! Han var i en högst brydsam belägenhet — han tyckte det var orätt attlemna henne i detta tillstånd och var nästan rädd att närma sig, emellertid gick han fram till soffan, satte sig bredvid henne och frågade: Hvad har bedröfvat er så mycket? Då hon upplyfte sitt tårdränkta ansigte och såg hans öfver henne vänligt nedlutade, utbrast hon: O, George! jag älskar dig så gränslöst! Hvarför reser du? — I nästa ögonblick vaknade medvetandet om hvad hon sagt.— en djup rodnad spred sig öfver hals och ansigte och hon brast i en ny flod af tårar. George Treherne var en man af verld, han hade genomgått åtskilliga svårigheter och fått vara med om rätt ömtåliga saker, men som han sade för sig sjelf efteråt: Aldrig någonsin har jag varitså illa ute, jag kände mig riktigt som en fåne. Hvad han än kände, så handlade han lik väl icke som en sådan. Han höll sig full komligt stilla tills hennes snyftningar nå. got aftogo och hon sjelf började tala. Hurn ni måste förakta mig, sade hon. Nej, ingalunda, miss Fairfax, sade han ifrigt. Allt detta är min mors fel, det var ej rätt af-henne att ständigt föra oss tillsammans och försöka allt i verlden för att vi skulle fästa oss vid hvarandra, syn netligast då hon inga skäl hade-att för möda det skulle blifva ömsesidigt. Kan ni fbrlåta att jag talar så uppriktigt! Mitt sinne har varit för mycket uppblåst öfver egna företräden, för att jag skulle haft tid studera edra. Hade det varit annorlunda, vet ingen huru det skulle slutas för oss båda, m jag häde lärt att älska er och inte vu