Aftonbladet – 30 maj 1872, sida 3

att på det lielä ertelet representanter ej komme latt undergå någon förändring, men städerna och landtkommunerna hafva på långt när Cj ännu så Tlike intressen, att ej stadsrepresentanterna, till -j det antal Sö Hd fanes, äro väl behöfliga inom representationen, gt nttalade talaren Jangående denna gundlagsändring ej farhåga, att den kommer att föra in på tillfälligheternås jområae. Han kända till exempel ej gerna upptäcka något giltigt skal, livarföre t. ex. en stad med 1500 invånare skulle ega rätt att Ssltaga i Idylikt val, då en köping om 4000 invånare, med lifig handel och sjöfart och således vigtigarö och större stadsintressen att förfäkta, vore beröfvad deniå tätt: Intet ådant skäl fonnes, allt berodde på en tillfällighet och talaren uttalade sina farhågor för attigrundlagen leritia rain för tillfälligheter. . r efter år lade man efter omsorgsfulla förarbetet främkommit med förslag till förändringar i trycktirihetsförordhitigen i syfte att erhålla rättelse i dess mest öfverklagade brister, ääsvarighetssystemet och juryns sammansättning. Hittills hade likvisst allt detta arbete varit förg: gäfves; Andra kammarens majoritet hade mot hvarje försläg i denna riktning satt ett bestämdt motstånd. . Talaren tycktes hålla före att förslagen bluvit inottäghä med fördo nh och ej tönt den omsorgsfulla pröfving eller den grunäliga behandling som de förtjenat. I sammanhang med ofvan relaterade behandling af grundlagsfrågorna. framkastade. talaren en, onmärkning, att inom det nya elementet i Ändra kältlmären visat sig en ntpräglad tendens att göra-en mängd små fötthdsnsar I grundlagarne, emot föreskriften att sådana; endast der de iäto hörst nödvändiga och nyttiga, böra ega rum. Förslagen till dest förändringar hade i afseende på form, språk och irättstöllningssätt lemnat åtskilligt öfrigt att önska, men ätven i de flesta fall stött på oöfvervinneliga-hinder. Ofta framträdde dessa förslag såsom följder af föteteblser mom riksdagen, han faim ett grundlagsbud-1ett -ellör -ähbäl föll vära fill hinders och man sökte få det upphäfdt. Hicmpelvis Iframkommo dagen efter talmännens bekanta propositionsvägran i fråga om gemensam votering angående mantalspenningarne tvenne motioner, den ena ped förslag att i 65:4:R. O. orden statöns reglering skulle utbyfas mot statens inkomster peb utgifter; den andra med förslag: att kamrarne skulle medgifvas:rätt att sjelivå Välja sina talmän. Måhända hoppades man då kunna erhålla sådand, som ej komme med någon pro ositionsvägran. Första kämmfargh tillkomme örtjensten att hafva motat alla desså Små förslag, hvilka i Andra kammaren haft så mycket större tillfälle att florera som motionsrätten i grundlagsfrågor ej är till tiden begränsad. råde i festat affattade riksdagsföreteelserna och härimast fråtr siumdlagsfrågorna öfvergick talaren till de fakta Soch tiliäfragelser, hvilka, fastän ej i -protokollerna förvarade, hafva. sin stora betydelse såsom karakteristiska för riksdagens individualitetet: Till en början upptog han till bemötande den ofta uttalade anmärkningen att så föga blifvit of riksdagen uträttadt.Han kunde visserligen icdgifva ett detta iech för sig vore en sanniug, men man finge ej söka älla orsakerna -dertill hos. den svenska riksdagen, och i dess organisation. Man borde taga i betraktande. att vi befinna oss i en tid af särdeles hastigt framåtskridande i mångfaldiga riktningar och hvarje ny art af verksamhet fordrar för si en py form. Vi befinna oss för närvarande i nja former fört döp em statsmaktens verksamhet; vi hålla på och få änn länge hålla På med att verkliggöra 1866 års besiut. Detta arbete derhän att formen och innehållet fullkomiigt mätta hvarandra, vore hvarken lätt eller möjligt att hastigt verkställa, i all:synnerhet som den teori, på hvilken represontationsreformen hvilar, ej är någon omarbetning utan något helt och hållet nytt. Den sist tilländalupna valperioden företedde liksom den föregående en sträfvan att familiarisera oss med den nya ordningen och att denna sträfvan ännu länge måste fortgå vore naturligt, då statens utveckling ej kan vara lika hastig som individens. Talaren liknade representationsreformen vid en drifhusplanta, som i teoriens drifhus utan de verkligen äkta skotten skjutit en mängd vattenskott af öfverdrifna förhoppningar och farhågor, men omplanterad på den praktiska tillämpningens kalljord, förlorat och alltjemt förlorar det ena efter det andra af de senare under det de äkta skotten, dess verkliga förtjenster, som hemta sin häring ut roten d. v. s. uppspira ur grunderna för detsamma, alltjemt frodas och stärkas. Första kammaren hade efter talarens förmenande väl fungerat i den ställning som blifvit den genom grundlagen anvisad, väl fyllt sin uppgift att representera det moderat konservativa och moderat: aristokratiska — i detta ords vackraste betydelse — elementet inom representationen. Om, såsom man, kanske ej alldeles utan skäl, anmärkt, den någon gång varit nära att stelna i sin konservatism. så vore orsaken dertill ingalunda att söka i kammarens egentliga karakter, utan i den tillfälliga nödvändigheten att skapa en motvigt mot medkammarens brådstörtande tendenser. Men detta permanenta motstånd innebure en fara att kammarens roll komme att reduceras till en helt och hållet negativ och kanske drifva Andra kammaren till att begära mera än den i sjelfva verket vill hafva endast för att lemna så kallad prutmån. Första kammaren torde dock ännu ej hafva med full klarhet framträdt i den karakter, som den vid en fortsatt utveckling af representationsreformen kommer att erhålla. Denhar nemligen fått tillgodogöra sig en stor mängd förmågor utbildade under det förra statsskicket, hvilka kanske icke efter nästa val komma att stå den till buds; först sedan detta blifvit verkstäldt torde man kunna bilda sig ett omdöme om kammarens blifvande karakter. I den omständighet att denna kammares ledamöter ej erhålla något arvode hade man velat finna den säkraste garantien för bibebållandet af kammarens karakter. Tal. tycktes ej vilja betraktasaken från samma synpunkt. Denna bestämmelse stode icke i sammanhang med -grundvalarne för reformen och skulle till och med möjligen kunna innebära en fara derutinnan, att det kunde löna sig att från privat håll understödja en representant inom denna kammare. Hvad Andra kammaren beträffade framhöll talaren till en början att dess majoritet. ehurn hvilande hufvudsakligen på jordegarnes klass, dock vore vida skild från bondeståndet inom gamla representationen, med hvilket den likväl tycktes vilja göra sigsolidarisk. Bondeståndet uppträdde företrädesvis såsom motståndskraft. nedlä gande sitt veto mot af de andra stånden godkända förslager; dess uppgift var till allra största delen negativ. Nu åter utgör Andra kammaren hälften af representationen och dess uppgift blir derigenom naturligtvis i väsentlig mån förändrad, den blir att likställd med Första kammaren fatta ositiva beslut. Fordringarne på representanten afva derigenom äfven i betydlig grad vuxit Utom omdömesförmåga och bildning fordras, jemte en öppen och klar blick öfver det närvarande, äfven förmåga att inse sammanhanget mellan det förflutna och det närvarande. Dessa fordringar på en representant vore, tal. medgaf det, stora och hade kanske i allmänhet ej blifvit uppfyll: da; tydligast hade detta visat sig sedän majoriteten inom kammaren framträdt såsom helt och hållet dominerande. TIntelligenspartiet vore för niärvaalldeles splittradt; dess egentliga sammanhållningskraft hade legat i motståndet mot landtrepresentanterna. Andra kammarens majoritet hade alltsedan den insett sin absoluta öfverlägsenhet ej alltid företett en lämplig jemnvigt mellan insigt och maktbegär. Ett exempel härpå bildade behandlingen af det så kallade dechargebetänkandet eller konstitutionsutskottets anmälan om verkstäld granskning af statsrådsprotokollerna. År 1868 hade konstitutionsutskottet framställt en del anmärkningar mot en medlem af konungens råd. med förklaring likväl att 107 iäf