Aftonbladet – 30 maj 1872, sida 2

den ena eller andra.formen.n. SEORREEEEN STARTA Vid den af franska nationalförsamlinger tillsatta armåkommissionens samman träde den 24 dennes tillkännagafordföran den, hr de Lasteyrie, attregeringen antagi det af kommissionen utarbetade armöförsla get. Han förklarade, att Thiers önskade att lagen skulle antagas utan diskussion och att han derför gjort de mest omfattande koncessioner. Dessa få icke gifva anled ning till en debatt, hvilken kunde förorsaks oro inom och utom landet; hvad man utom kammaren borde få erfara vore blott resul: tatet af voterihgen, det vill med andra ord säga lagens antagande. Till följd af dessö förklaringar återtogo. generalerne Ohanzy. Ducrot och Charreton sina amendementer Generalerne Trochu, Guillemot, Billott. Loisel och Du Temple komma att.i försam. lingen understödja det af kommissionen. ut arbetade lagförslaget, säger Times spöcielle korrespondent i Paris, och de enda militära deputerade, hvilka, såvidt hittills är bekant. komma att bekämpa nämnda förslag, äro öf verste Denfert och Farci, den senare till hörande flottan. ..Bland de hufvudpunkter, om hvilka nu enighet uppnåtts. mellan re geringen och kommissionen, nämnas sär skildt: 1) Principen att alla våpenföra medborgare skola vara skyldige till krigstjenst: 2) Upprättandet af ett-årigt frivillighetssystem efter tyskt mönster, 3) Tjenstetideis längd; 4) Lottdragning och fördelandet af manskapet i hvarje åldersklass på olika kå rer. — Siecle för den 24 d:s uttalar såsom landets önskan, att alla fransmän, som kun na bära vapen, äfven lagligen skola. vara förbundne till fäderneslandets försvar, samt att krigstjenstskyldigheten utan lega och friköpning icke blir en tem form, utan ön verklig fosterländsk institution; man måste för alltid bryta med de monarkiska tradi tionerna, hvilka befria eu Hel klass af pri vilegierade från krigstjenst, hvarjemte man borde ställa så till; att-de genom bildning och förmögenhet lyckligare lottade icke bli ett upplösande element i nationalarmån, derigenom att de tjenstgöra för formens skull och som paradsoldater. Enligt de förklaringar, hvilka franske krigsministern afgifvit i vederbörande ko mitå, har regeringen beslutit att ickelåta ställa general Wimpffen inför krigs. rätt, enär den kapitulation, hvilken generalen afslöt vid Sedan, skedde på ex kejsarens befallning. Ministern förklarade vidare, att regeringen skulle offentliggöra den rapport, som tjenat krigsdomstolen såsom grundval för dess bedömande af nämnda kapitnlation. Vitnesberättelserna kunde man dock icke öfverlemna åt offentligheten, enär detta skulle vara förenadt med mycken olägenhet. Rapporten ådagalägger för öfrigt nogsamt hvem som bär skulden för olyckan vid Sedan. Komiten förklarade sig dela ministerns äsigter. General Uhrich kommer ej heller att inställas för någon krigsrätt. Komitn har begärt att erhålla handlingarna rörande Strasbourgs kapitulation, för att undersöka om det är nödvändigt att offentliggöra desamma. Ministern tillkännagaf der jemte, att krigsdomstolen nu äfven afgifvit yttrande om Longwys och Peronnes kapitulation. Kommendanterne på dessa platser klandras och ådömas disciplinarstraff. De under rättelser, som ankomma hit öfver kanalen — skrifves från Paris till Neue freie Presse — låta verkligen befara, att Napoleon TIIEs redan under hans sista regeringsår framträdande sinnesslöket nu tilltagit iså betänklig grad, att den gränsar till fånighet. Var redan Rouhers från Chiselhurst befalda uppträdande ett stört missgrepp, så är det bref, som exkejsaren nyligen lär ha skrifvit till påfven, ett bevia på åtminstone en lika stor taktlöshet. Napoleon skall i detta bref ha uttryckt sitt lifliga beklagande öfver, att han alltför mycket lyssnat till det så kallade gallikanska partiets råd och i synnerhet att han bemyndigade grefve Daru att sända det bekanta -memorandum till Rom. Mannen af den 2-December betonar vidare nödvändigbeten af att påfvens verldsliga makt återställes och lofvar, att om han åter skulle komma till makten, skall han taga blodig hämnd på Italien för dess brutna löfte, hvilket den italienska -regeringen, enligt hans åsigt, icke skulle ha vågat, om ej den olyckliga 4 September inträffat. Till hvad vi för några dagar sedan meddelade om stårförändringen i Spanien