Aftonbladet – 30 maj 1872, sida 2

knappt hundradetal. Mrs Treherne var en vf dessa qvinnor, som kunde med några alnar shirting och musslin gifva ett förmak stt elegant utseende. Hon hade lefvat större lelen af sin ungdom på kontinenten och vär så genomgående fransysk till ider och vator, som en infödd irländska någonsin kan blifva. Då mr Henry Treherne gifte sig ned henne var hon mycket vacker och pikant. Det fanns ett oljefärgsporträtt af henne som licka, der hon liknade en Nora Creina med massor af oordnade svarta lockar och stora strålande blå ögon. Sådan var hon då, men len stackars mr Henry erfor-snart att. hans Nora Creina med all sin glödande skönhet ikväl hade sitt eget sinne, och af detta fick han ida till sista dagen af sitt lif. Han var ej wf brodrens bestämda och fasta karakter; Agnes liknade honom mildhet och försonlignet; han afböjde hellre en dispyt än stod på sin rätt. Tufsad-och beherrskad af den lilla rländskan var det snart allom bekant, att an stod under toffeln. Nu ville hon försöka samma taktik med sina barn och, ehuru let blott alltför väl lyckades med den efergifna, älskliga dottren, fann hon dock i in son ej allenast sin like, utan gin öfverman, Då hon i dåligt lynne dagligen slösade snubvor på Agnes, tog hon sin reträtt till en utter tystnad mot George. Ännu bar anigtet tydliga spår af skönhet, men. uttrycet var prägladt af det nyckfulla sinnelaset. På sitt egoistiska sätt hyste hon kärek för sina barn; hon älskade dem för den slädje-de beredde henne, ej för den välsig else hon kunnat vara för dem. Hon äl kade sin dotter emedan Hon varen tålig lafvinna under hennes -infall och alltid tilleds att uppfylla modrens behof af beqvämighet och lyx; hon älskade sin son emedan on var stolt öfver hans irländskt typiska