Aftonbladet – 29 maj 1872, sida 2

Jag måste, älskling, min rund går klockan 5. När får jag se dig härnäst? Jag har svårt att säga, svarade hon, det förefaller mig så orätt utan mammas tillstånd; och likväl vet jag att det ej är något ondt deri; om onsdag klockan 4 här på ängen, och om det då blir omöjligt, så kommer jag på torsdag. Tack, älskade!,.. Du har väl råkat din bror? Han kom hem i natt. Nej, jag har inte sett honom äns; jag förmodar, han vilar ut i dag efter resan. Kanske är han hemma nu. Gud välsigne dig, min älskade Charlie! Tag väl vära på dig. Hon försökte att se glad ut, då hon sade honom farväl; men tårarne dröjde ännu qvar i ögonen och på kinden, Som de voro fullkomligt allena, kysste han bort dem, och med en varm handtryckning samt ännu en omfamning var han gången. Han gick raskt, ty han hade ingen tid att förlora; men stegen voro ej hurtiga och glada och blicken fästad på marken, Hon visste att han var sorgsen och hon var det ej mindre sjelf. För ett ögonblick frågade hon sitt hjerta, om det var rätt ati göra både honom och sig sjelf olyckliga för en pligt af så tvifvelaktig beskaffenhet, som att undergrdna sig en egensinnig moderg despotiska via — en vilja, som så ofta förbittrat tillvaron för hepnes egna barn, Hon bortvisade dock denna tanke så fort den uppsteg, oci kände att hon handlade rätt för det närvarande samt öfver: lemnade framtiden i Försynens hand; Som hon så stou, förgänkt i tankar och ännu seende efter honom, sum för länge sedan vinkat sitt sista farväl, innan ing svängt om hörnet, närmade sig någon bakom henne och vidrörde med ett lätt slag hennes axel,