Aftonbladet – 27 maj 1872, sida 2

Du anar inte, huru min moders lynne är, hur hård och oförsonlig hon kan vara! Hon vidhåller jemt, att det är din moders skyldighet att göra henne sin ursäkt, och förr än det är gjordt, vill hon inte höra talas om vår förlofning. Men den har hon ingen makt att lägga sig emot, Agnes. Naturligtvis inte, svarade hon, det inser hon mycket väl, att jag vet, men så länge hon vägrar att taga emot dig hemma, kan det ju inte vara af något behag för någon af oss. Visserligen inte, sade han. Jag kan inte förstå, huru denna oenighet uppkom Agnes. Jag har talat med min mor härom; från hennes synpunkt betraktadt, förefaller det — misstyck inte älskade, att jag säger detta — som om din mor för flera år tillbaka, då du var ett litet barn, skulle på det högsta hafva förolämpat henne; nu är det min far, som ingalunda vill tillåta henne taga första steget till försoning, ehuru jag tror, att fastän hon har rätten på sin sida, hon heldre gjorde det än att se mig olycklig. t Deri ligger just skilnaden mellan din och min mor, Charlie. Jag tror att mamma fullkomligt inser sig hafva orätt, men hennes stolthet förbjuder henne uttrycka en önskan, att gammalt groll:skulle vara glömdt. Hvad gällde tvisten, Charlie ? Jag vet inte riktigt, älskade; min mor ville ej yttra sig oförbehållsamt derom. Jag inbillar mig, att det var någon skarpare anmärkning öfver hennes karakter — stackars gamla mamma, tillade han skrattande. Men Agnes skrattade icke; hon rodnade och tårarne stego henne i ögonen. O! hvad skall du väl tänka om 0ss2? sade hon. (Forts)