Aftonbladet – 25 maj 1872, sida 3

Rburet i mycket skarpa ord, förnämligast gic lut på dels att helt enkelt förneka allt, som frå andra sidan blifvit andraget, dels att gra s. Ska adressmotionärernes motiver och syfte: r) Nästa talare, som uppträdde mot adresse: r förste representanten för Kristiania, profe Isor Aschehoug, valde ten mycket lyckligar utgångspunkt för sina betraktelser och fran ställde också dessa på ett sätt, som — oaj n ) sedt det grundfalska i sjelfva hans hufvuc tanke — borde vara vida mer egnade at örskaffa dem insteg hos hans åhörare. Gå ende ut derifrån, att de senaste tio åren I hvilka innefatta den Stangska ministören tillvaro, lågo för nära att kunna underka stas en lugn och opartisk granskning, sökt -Ihan nemligen bevisa, att den norska författ ningen just hade den egenheten att uttryck ligen förutsätta ett visst motsatsförhållande mellan regeringen och storthinget och inga lunda den nära öfverensstämmelse i åsigte: mellan dessa två statsmakter, hvars saknac adressen beklagade. Storthinget var folkets representant, det hade såsom sådan en star. j kare känsla af folkets önskningar, en skar I pare blick för stundens behof; det hade va Irit en folkrepresentation med alla dennas egenheter; det hade varit majoritetens orgar och mångfaldighetens afprägling. Deremot Ihade regeringen mer varit statens och en hetens representant; hon hade haft ettstarkare minne af den förflutna tidens erfaren heter och hade åtminstone sökt sträcka blicken längre ut öfver framtiden; hon hade varit och måste vara minoritetens naturliga beskyddare och hade öfver hufvud taget mer vakat öfver de intressen, som väl kunna ligga aflägse för betraktelsen, men derföre ingalunda äro oriktiga. Härigenom var motsatsförhållandet gifvet, och de derur härflytande konseqvenserna voro ett af de mest egna dragen i vår statsförfattning. Man såg icke annorstädes något motstycke till denna institution, den norska regeringen, som konungen väljer bland landets skickligaste och mest ansedda män, men som dock icke äro så beroende af honom, att de icke göra sin uppfattning gällande inför honom med stor ihärdighet och stor styrka, och som på andra sidan icke äro beroende af storthinget såsom nationens representation, utan våga ha en mot detta olika mening. Detta är en institution, som är så egen för oss, att en utländing vid första ögonkastet icke begriper den; men de utländingar, som ha begripit den, säga, att det nog kunde vara bra att ega en sådan. De säga, att det är en alldeles märkvärdig institution denna rtgering, som står der midt emellan folkviljan och konungadömet, tager mot stötarne från båda hållen, förliker meningsskiljaktigheterna och får det hela att gå. Från denna ståndpunkt, hvars brist på historiskt och faktiskt berättigande det icke här är min uppgift attbelysa, men som icke var olyckligt vald, så till vida som den icke saknar sina anknytningspunkter i en af den gamla bondeoppositionens hufyudvilfarelser, och som af talaren utvecklades både med skarpsinnighet och moderation, var det mnaturligtvis en lätt sak att bevisa, att antagandet af den föreslagna adressen med det tydliga syftemålet att åstadkomma en förändring i sammansättningen af konungens råd skulle vara detsamma som att införa ett alldeles nytt element i vår grundlag och helt och hållet bryta med den hittills varande konstitutionella praxis. Från dessa teoretiska resonnementer, hvilka, trots den onekliga skicklighet, hvarmed de utvecklades, dock knappt förmådde beröfva adressen en enda anhängare, kom man åter in på verklighetens område genom näst anförande för adressen af den, från hvilken, såsom här ofvan nämndes, förslaget till en sammansmältning af de båda förslagen väcktes, representanten för Stavanger, rektor Steen. Efter att ha afvisat det af professor Aschehoug uppställda systemet samt förklarat, att han betraktade de tvåi premisserna omnämnda sakerna icke såsom enstaka fakta, utan såsom de mest otvetydiga bevis på, hvilken ståndpunkt den Stangska ministeren intog till en förfluten tid, som han hade hoppats skola få se afslutad genom statsrådens inträde i storthinget, och till framtiden, började han redogöra för, huru denna minister hade kommit till styrelsen på en tid, då en stark rörelse gick genom folket. Stora förhoppningar anknöto sig till densamma om en ny kraftutveckling, och det en kraft, som just skulle ställa sig i ett annat förhållande. af samverkan med nationalförsamlingen än den föregående regeringen (den BirchSibbern-Motzfeldtska). Dessa förhoppningar, vilka till icke ringa del stödde sig på Stangs varma försvar i storthinget år 1860 ör samma reform, som han nu hade förvägrat sanktion, :hade likväl blifvit djupt svikna. Genom att införa bruket att genom congl. diktamina betäcka sitt eget ansvar akom den oansvarige monarken, och genom örnyade afvisningar af de klandervota, som torthinget hade ansett sig böra rikta mot!l rissa af regeringens medlemmar, hade miisteren Stang visat, hvilken olycklig upp1 attning den hade af sin egen konstitutioella ställning, och genom sitt beteende i nionssaken, i prolongationsvägrandena och sanktionsvägrandet — vid hvar och en af wvilka tal. utförligt uppehöll sig — hade en så tillräckligt karakteriserat sitt sytem, att det nu blefve en fosterländsk pligt ör storthinget att göra hvad som stod i jess makt, för att få den aflägsnad. Efter att ha redogjort för hufvudinnehålet af hvad som på ömse sidor anfördes för ch emot den sammansmälta adressen, bör ag äfven tillägga några ord om den moti-n ering, som gafs af det Richterska adressörslaget, då detta ämne stod vid sidan af ;verdrups. Detta sker bäst genom att an-FE öra hvad som af förslagets upphofsman sjelf ttrades i ett anförande på tisdags förmidagen. Han anmärkte först, att i prolonI ationsvägrandena enligt hans uppfattning ske låg någon tendens hos regeringen att da storthingets ära och värdighet för fö ära, men att de dock grundade sig på ett jupt missförstånd och misstag beträffande Adana församlingars karakter och i sjelfval erket skulle leda:till ett af de två, antinen till en brytning eller ett störande af torthingets verksamhet. Den framställning f sanktionsvägrandets olyckliga följder, som O an derefter gjorde, sammanföll i konklusioen med hvad Sverdrup framhållit. I skygd 1 f detta beslut (sanktionsvägrandet) — yttade han — skall allt det skjuta upp i växan, som hotar samhället nedifrån, och som ager till sitt syftemål att nivellera och raga samhället nedåt. En statsmans uppift är icke endast att göra det rätta, utan anske ännu mer att göra det i rätta ögonlicket. Och i detta afseende tror jag, att i enna sak ett misstag skett, som är ohjelpigt. Om den reform, som det här är fråga m, nu hade. blifvit verkställd, skulle styelsen ha inträdt i storthinget under de lira gynnsammaste auspicier. Hon skulle a kommit hit, omgifven af den välviljans innesstämning, som så naturligt skulle ha öljt deraf, att hon bland sig hade några af e veteraner, som i sin ungdom och mandom todo bland sakens namnkunnigaste förkämar. Detta enda faktum skulle ha förmått vången meningsolikhet att förtunnas öch Mit den nya tidej begypna med rena och lanka räkenskaper, Detta är nu förspildt ch skall aldrig mer kunna komma tillaka. Den dag. då denna gak åter gall Jr öres Hjo d os KB por (