Aftonbladet – 23 maj 1872, sida 3

RR ————— i ett moln af cigarrök, voro hans tankar ej af den angenämaste beskaffenhet. Han hade alltid ansett som en slags skyldighet att tidtals begrafva sig med sin gamle onkel i ensligheten på Ariscedwyn, men ingen kan förundra sig öfver, om tanken, att egendomen en gång skulle blifva hans, hade förlänat ökadt behag åt denna skyldighet. George T. var ingalunda känslolös, ehuru han ofta ville synas så, han var tvärtom, som förut är nämndåt, sin onkel innerligt tillgifven, men han fann det egoistiskt af denne, att för sin egen tillfredsställelses skull uppmana honom komma till Ariscedwyn, då han borde insett detta numera vara brorsonen motbjudande. Så tänkte han för sig sjelf under det trainen ilade fram och han distraherad rökade sin cigarr. Då han sålunda lutade sig tillbaka och profilen tydligen aftecknades mot de mörka dynorna, syntes han verkligen tillräckligt vacker för att urskulda en mors svaghet att hafva skämt bort honom. Lång och likväl utmärkt proportionerlig (tvenne egenskaper, som sällan förenas hos män), var hans figur hvarken för mycket fet eller spenslig, utan särdeles smidig. Af sin irländska moder hade han ärft den klaraste hy och svart hår, egendomligheter för hennes nation; mellan de franslika ögonhåren strålade ett par djupblå ögon, som kunde uttrycka allt, eller intet i nästan samma ögonblick. De-öfriga anletsdragen voro äfvenledes vackra, munnens form och näsans linie ansågos fullkomliga, men den som en gång mött hans genomträngande blick, tänkte litet på ansigtets öfriga skönhet. Dock voro ögonen ej särdeles stora, till formen något långa, halft slutna, och uttrycket beroende af sinnesstämningen, sömnigt, allvarligt, dystert eller glädtigt, allt till ytterlighet. (förts)