Aftonbladet – 23 maj 1872, sida 2

len med 235 roster mov Ila. PYSORSEENORSSENEEE ANS De betänkliga missförhållanden i socialt vänseende, hvilka isynnerhet efter det senaste kriget börjat yppa sig i Tyskland, jemte len stigande militarism, som genom den franska krigskontributionen är itillfälle att nu mera hejdlöst än förr genomdvifva sina önskningar, stå i en bjert motsats till le förhoppningar om ett tillstånd af lycka och välmåga, hvilka det tyska folket trodde skola bli en följd af segern öfver Frankrike och af den oerhörda krigsskade-ersättningen. Tvärtom visar det sig, att sjelfva dessa yttre framgångar varit vigtiga faktorer till skapande af det tillstånd, hvilket nu oroar Tyskland och hämmar dess utveckling på mer än ett af odlingens områden. Uti en artikel, som den bekante statistikern FrKolb nyligen skrifvit för Wientidningen Tagespresse framhållas äfven på ett särdeles klart och opartiskt sätt dessa förhållanden, och då nämnda artikel dessutom lemnar en klar öfverblick af den närvarande ställningen i Tyskland, ha vi ansett oss böra meddela det väsentligaste af densamma. Kolb skrifver: Den tyska riksstatsvagnen knakar och stöter väldigt vid hvarje rörelse och Constantino Frantz ord: Ju större de yttre framgångarna blifva, desto mer växa de inre svårigheterna -dessa som en paradox ljudande ord äro emellertid alldeles riktiga och befogade; äfven den lilla deconfituren i den Hohenloheska ambassadfrågan och den nervöse rikskanslerens förbittring och förtrytelse lemna ett lustigt bidrag till karakteristiken i detta hänseende. Hvad tyska folket kommer att eftersträfva, så snart segerruset fördunstat — hvad det måste eftersträfva, är en utveckling ifrihetens intresse, sådan den aldrig förekommit i den preussiska staten, likasom den ej heller är förenlig med denna stats absolutjunkerliga och militariskpietistiska traditioner — en omstörtning som äfven den nuvarande riksdagen är ur stånd att åstadkomma. Det låter icke förneka sig, att det blir svårt att öfvervinna de antydda frihetsfiendtliga traditionerna; den tyska nationen hade dock lättare och billigare kunnat förskaffa sig saken, och utan de stora uppoffringar, som man nu lätt kan förutse att den måste underkasta sig. Emellertid är marken upp Inckrad och det just genom den omstörtande politik uppifrån, som isynnerhet sedan 1866 fick ett uttryck. En sådan politik kan icke blifva utan återverkannedifrån. Märkvärdigt nog visa sig några af det senaste krigets resultat särdeles egnade att sprida och stegra fordringarna på djuptgripande reformer, och detta på det farligaste af alla områden, nemligen på det sociala. Hura uppmuntrade man icke det tanklösa skrinet: Vi få fem milliarder; så mycket måste fransmännen betala oss! Milliarderna hafva redan börjat inflyta i svällande strömmar. Men de, som lade ett så stolt eftertryck på vi och 0ss?, se nu med häpnad, att icke de äro kallade att ösa ur guldströmmarne, utan att rikedomarne besparas för helt andra ändamål, bortsedt icke blott från generalernes dotationer, utan äfven från lyckliga armåleverantörers och börssvindlares. förvärfvande af rikedom utan den ringaste möda. Men saknaden af vinst är icke på långt när det värsta onda. Äfven positiv, direkt skada just till följd af segern börjar visa sig, och redan hbafvå i Tyskland stämmor börjat höja sig, hvilka öppet framhålla denna orsak, Då i ett land af det tyska rikets ändock fortfarande blygsamma omfång den existerande penningstocken på en gång ökas med den enorma summan af fem milliarder francs, så måste nödvändigt ett allmänt sjunkande af penningvärdet inträda; hvarje myntstycIkes pris måste nedgå ansenligt. Ännu har blott en liten del af den kolosIsala summan kommit i den offentliga rörelIsen, och redan se vi i sanning väldiga verkl ningar deraf, en alla tidigare bekymmer vida öfverstigande dyr tid, som bringar mången i till förtviflan. j Prisen på alla varor stiga, stundom ända Ttill det fabelaktiga. För kläder, föda och i I synnerhet för bostäder fordras helt andra summor än förr, och ännu kan man icke motse slutet på de stegrade fordringarne. Att arbetarne fordra högre lön, förstås af sig sjelf. Med veklagan ändras ingenting, det är tydligt. Vill man afhjelpa bostadsnöden genom nybyggnader, så blir resultatet att de nya bostäderna blifva dyrare än de gamla, hvilkas I hyror man ökat, hvartill kommer att byggherrarne finna det fördelaktigare att uppföra palats än anspråkslösare hus. Stege allt i precis samma förhållande och ökades alla inkomster i samma proportion, så vore icke prisstegringen så betänklig. Men detta är ingalunda fallet och kan i många hänseenden icke heller vara det. Hur förhåller det sig väl med handtverkarens äfven ahsenligaste löneförbättring mot armåleverantörernes och börssvindlarnes rättmätiga och orättmätiga vinst? Denna stegrade olikhet är det isynnerhet, som alstrar nöd och förlägenhet i talrika familjer och låter ana de betänkligaste sociala rubbningar, hvilka måhända just utgå från Berlin. Men jemte penningförhållandena förete sig äfven andra saker, hvilka medverka till en social omstörtning. Öfverallt saknas arbetare. Kriget, ehuru obetingadt segerrikt, har kostat Tyskland mer än hundrafemtio tusen af dess kraftfullaste unga män, hvilka dött af sår och sjukdomar. Många tusen invalider, som eljest genom nyttig verksamhet kunnat vara produktiva, behöfva nu hjelp, skötsel, betjening — oafsedt sådana hvilka från kriget medfört fröet till sjuklighet och lidanden. Dertill kommer den af riksdagen sanktionerade utsträckningen. af krigstjenstskyldigheten. Visserligen är det rätt, att hvarje frisk yngling undervisas i vapenföring. Men att ett treårigt kasernlif derför är oumbär-lligt, har hittills aldrig blifvit bevisadt. Förut skulle det fullständiga genomförandet af ett dylikt system ha strandat på omöjligheten att åstadkomma det derför erforderliga penningbeloppet, och man hade varit tvungen att efter kortare tids förlopp återfun fallet åt sina harceerliva vrken: men ee EE I CR TO MEL