Aftonbladet – 22 maj 1872, sida 3

dysterhet. Jag mår alldeles väl — sof du, mamma lilla ! Du är väl inte orolig, käraste John? sade modren ömt. Orolig! utropade han, för hvad? för Nell?2 Jag var rädd att du skulle ligga hennes afresa för mycket på hjertat, sade hon med innerlighet och rörelse. Ni ha varit så mycket tillsammans på sista tiden, och jag är ett ledsamt sällskap för dig nu. Visst kommer jag väl att sakna heme, svarade han, bemödande sig att kufva darrningen i rösten; men det blir väl inte så länge. Nell kommer snart tillbaka. Är du säker på det, min älskade gosse? jag vill visst inte bedröfva dig, men litar du verkligen på, att hon skall bli dig trogen? Det blir värre, om du hoppas allt godt, och det slntar illa. Hon har ingenting pålitligt i rösten, tycker jag. Åh, prat kära mammal sade han, om du hade sett hennes ansigte, skulle du inte säga så. Naturligtvis är jag säker på, att hon kommer igen så fort allting blir ordnadt för henne; de trodåe att det ej skulle dröja så länge. Således är du fullkomligt lycklig, mitt kära barn? sade modren med ett vemod i rösten, som var nästan mera gripande än om hon hade gråtit. Fullkomligt, svarade han hurtigt. Låt mig nu lägga dig igen, mamma lilla, och ängslas inte för min skull. Jag kommer hem i morgon, så fort jag lagt ut näten. Han böjde sig ned för att kyssa hennes bleks ansigte, och hon tog hans mellan sina händer, kysste det flera gånger och nedkallade himlens välsignelser öfver honom, så som hon af tacksamt modershjerta gaf honom sina,