Aftonbladet – 22 maj 1872, sida 3

Du skall kanske snart återse henne, sade mr Ryder vänligt, i det han tog honom med sig till vagnen. Jal det vet jag, sir, svarade John, men jag kan ändå inte hjelpa att jag sörjer öfver att nu skiljas. Hon kommer igen, det har hon sjelf sagt. Tro och kärlek spredo ett förklaradt skimmer öfver det tårdränkta anletet, då ban stod der och såg efter den vagn, som nu bortförde det käraste han egde i verlden; oaktadt allt hans ljusa hopp, flydde dock hans lifs sällhet med henne. Sent denna qväll, äfven sedan Willis och hans hustru lyckats i sömnen förgäta sin smärta, syntes ett matt ljussken från den koja på stranden, som beboddes af John Read och hans blinda mor; den, som tittat in genom det af inga gardiner förhängda fönstret, skulle då hafva sett ynglingens hopfallna gestalt kraftlös lutad öfver ett gammalt bord, med ansigtet dollt i händerna och hållningen förrådande den djupaste sorg. John, min gosse! gade en svag röst från nästa rum (i fall kyffet bredvid ens kunde få denna benämning), har du inte lagt dig än? Han steg upp, gick in och satte sig på kanten af modrens säng. Hennes ytterst sjukliga utseende antydde en vida högre ålder än hennes verkliga, ehuru hon bar sin olycka med den lugnaste undergifvenhet. Då hon kände sonens hand omsluten sin, reste hon sig till hälften upp i bädden. Hvad fattas dig, min käre gosse? sade hon, hvarför har du inte lagt dig än? Det måste vara öfver midnatt. Du konimer inte upp tids nog för fisket i morgon.s Jo, det skall jag, mamma, svarade han med en liflighet i rösten, som nästan föreföll onaturlig i förhållande till hans djupa