Aftonbladet – 18 maj 1872, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Ett Stockhoinis-original, kändt af otaliga Stockholinsbor, hor nyligen gått hädan. Hvem minnes icke den gamle väderspåmannen Björn, len långa, skrangliga figuren med det halffåniga utseendet, det ljusa, striplan häret, den långa, mörkblå, slankiga rocken, det hvita buldansförklädet, vllstrumporna och trätofflorma? Han har inte synts till på ett par, tre år, och ingen har troligtvis saknat honom; och om någon händelsevis kommit att tänka på honom — den lefvande dekorationen till Strömparterren och Drottninggatan — har han väl antagit att gamle Björn farit all verldens väg, ty han tillhörde i dubbel mening det Stockholm som går. Men gubben var icke död; sista gvarten i hans timglas hade ännu icke utrunnit. Saken var den, att Björn, som förnt alltid haft sina blickar uppåt, på senare tiden hade börjat rikta dem nedåt, ja, han såg till och med alltför djupt — i glaset. Polisen här i staden tycker icke om forskningar af detta slag, då de gå allt för myeket på djupet; och för att åter vända Björns tånkar på högre, menniskan och enkannerligen en pogprig 0 mera värdiga föremål, bereddes Björn en fristad, der han, fullkomligt ostörd och oberörd af den yttre, lägre verldens Iockande frestelser, skulle kunna vända åter till sin gamla kärlek : stjernorna; han insattes, i få ord sagdt, på Grubbens gärde. Men Björns kraft var rean bruten och ban tillbragte hela sin tid i asylets sjuksal, utan att vidare egna någon synnerlig uppmärksamhet hvarken åt sol, måne eller stjernor, och ännu mindre åt glaset, ne då: sådant brukas inte på Grubbens gärde. I lördags morgon lyckte gubben sina ögon för alltid och den frigjorda anden singue sig upp till de regioner, som under lifstiden satt gubben så mycet myror i hufvudet. : Hur gammal Gustaf Björn var, det visste hvarken han sjelf eller någon annan, lika litet som hvar hans vagga stod. Han trodde sig emellertid vara född 1795 eller 1803; det senare årtalet togo myndigheterna på Grubbens gärde för godt. Under sin ungdomstid var han flera ånger såsom stum intagen på Manilla och anIra tider, för ombytes skull, på Sabbatsbergs fattighus såsom oförmögen att sig försörja och handhafva. Björn hade således just inga glada minnen från sin barndom; men han hade ett annat minne, som var desto märkligare: vid, som han trodde, 18 års ålder hade han en gån nn der ett åskregn sökt skydd under ett träd å Djurgården eller annorstädes; åskan spelade homomt let sprattet att slå ned i trädet, hvarvid Björn afsvimmade. Kommen till sansigen, befann han sig helt oförmodadt vara i besittning af den för honom alldeles nya förmågan att tala. (En annan version berättar att han vid samma ålder blef misstänkt för att kunna tala och derför ini på lasarettet för att underkastas prof. Då läkaren började tala om att bränna tungan på honom. blef han deraf så skrämd, att han på en gång fick förmågan att tala.) Men nu några ord om hans vetenskapliga bana: medan han vistades på Sabbatsbergs fattighns, började han gå till observatorium och uträtta ärenden åt professor Cronstrand och senare åt professor Selander. Särskildt ombesörjde han under 50 års tid, då han var frisk, punktligt hvarje morgon vattenhemtning från Brunkeberg. De nyssnämnda professorerna roade si; med att ibland låta Björn vara närvarande vis observationerna, och mer behöfdes icke för att göra Bjöm till väderleksspåman för lifstiden; en blick i teleskopet, och han såg sin lifsupp gift klar för et Ett utmärkande drag hos Björn var hans smak för de täckaste bland det täcka könet; han var alldeles förtjust i unga, vackra flickor i eleganta toiletter, och mången sådan fick på sin namnseller födelsedag mottaga känsloutgjutelser från hans eger ådra -— ty äfven en sådan fanns hos Björn — i form af gratulationer, skrifna af honom sjelf och vanligen med tre olika slags bläck: blått, rödt och grönt. e senaste 20 åren af sitt offentliga lif tillpen Björn mest på Drottninggatan, promenerande fram och tillbaka, talande för sig sjelfeller, med dlicken riktad mot höjden, besvarande de förbigåendes frågor om väder eller vind. Hvad Björn var, men någon hjelte var han icke, ty det minsta barn kunde få honom att springa sem en hare, blott det bad att få värfra honom till garlist. Se der i få drag det hädangåhgna, gamla orirn Karakteristik, sådan vi kunnat hopplocka len ur tilgängli a källor. Tilläggas bör, att gubben kom hederligti grafven, tack vare observatorii-vaktmästarens välvilja för sina aflidna förmäns f d. lärjunge. (Dp.