RA ALE Va 2 RA, tro, mins det. Du är min, och du vill ju komma igen till din make? Naturligtvis skall jag det, John, sva rade hon, men hon trodde icke sjelf hvid hon sade. Hennes sinne dröjde redan met välbehag vid föreställningen om det lif, hon uu skulle börja, och hon var klyftig nog att inse, det en sådan förändring som denna måste bryta alla band från det förflutna. Han genomskådade hennes tankar. Kärleken gjorde honom misstänksam, ehuru han ej var det af naturen. GMöm inte, hvad som har händt mellan oss, Nell, sade han, allvarsamt betraktande henne. Nej! hviskade hon med rädsla. Denna hviskning ljöd som ett kärlekens svar, men hans ord hade endast hos henne framkallat den lifligaste önskan, att all gemenskap dem emellan skulle blifva afbruten, ju förr dess hellre, och hennes skrymtande svar var blott ett bemantladt beslut, — fastän han icke förstod det så. Jag visste det, svarade han, och jag var en dåre sow tviflade på dig. Sätt dig här Nell — herrarne ge into hit — låtmig ännu en gång luta mitt hufvud mot ditt bröst; och den orediga massan af mörkbruna lockar, det hederliga vackra ansigtet med de allvarliga klarblå ögonen smög sig tätt intill henne, då hon satt sig. Han lyssnade med hänförelse till hvarje slag af hen nes hjerta och betraktade henne emellanåt med en:andakt, som ville han för hela lifvet inskärpa i sitt minne, hvarje af dessa älskade drag. Det oinskränkta förtroende han hyste för henne lade sig förmildrande öfver all sorg; föga anade han, att det var sista gången, de så sutto, han som så fast förlitade sig på hennes snara återkomst. C4 (Forts.)