ningarne, blef han vitne till en scen, som han gerna skulle velat undvika. Den stackars mr Willis, en gråhårig, gammal landtman, klädd i högtidsdrägt, röd väst, sammetsrock och skinnbyxor, hade stannat hem. ma och syäötes icke mindre upprörd än sin hustru öfver den hastiga alldeles oförberedda skilsmessan. Utbekommandet af den för dem rätt ansenliga summan af 19 års innestående fordran, kunde icke det minsta skingra deras bedröfvelse. Hans sorg var var onekligen djup, ehuru flickans häftiga, mången gång bullersamma lynne, synnerligast på senare år, för honom varit en plåga. Heelne, som vi hädanefter måste kalla henne, klädd i sin bästa drägt, såg onekligen utmärkt bra ut, oaktadt hon just ej särdeles väl uppbar sitt nya anseende. Medan mr Ryder uppgjorde penningeaffärerna med den gamle Willis i ena ändan af rummet och mrs Willis sysslade med inläggandet af flickans matsäck (fattigt folk anser alltid att sådan är behöflig, huru kort än resan må vara) hade John Read dragit Helene med sig iett annat hörn af rummet, att TÄAsva henne nägra ord. Nell, sade han passioneradt, jag behöfver inte be dig att ej glömma mig, det kan du inte; derom är jag säker, men du Dbfvar jo att skrifva till mig, medan du är borta, och så kommer du ju tillbaka, Nell? Naturligtvis skall både du; pappa och mamma få höra af mig, svarade hon. London är en vacker stad, John! Och så snart jag har lärt mig skrifva, skall du få höra hur allting der är. Om du blir en sådan fin lady, Nell, så kanske du aldrig skall bry dig om att komma tillbaka hit, sade han sorgset, men lady eller inte, Nell, så har du svurit mig din