i hufvudstaden så der utstyrd, anmärkte William Treherne, då de tillsammans gingo ned för den lilla trädgårdsstigen. Åh! jag är van vid alla sorters bestyr, var svaret. Jag tar ett åkdon för oss sjelfva; följer ni med, mr Treherne? Nej! jag tackar! svarade han, och hans högljudda skrattsalfvor blandade sig disharmoniskt med klagovisorna i den lilla stugan. Just som de lemnade gårdsgrinden kom John Read bastigt springande fram till dem. Han var mycket blek och rösten nästan darrade, då han framstammade: Jag ber om ursäkt, att jag hindrar er, men var god och säg mig om ni reser långt bort med henne? Talar du om mamsell du Broissart, min vän? frågade Ryder. Ja! om hvem eljest skulle jag väl tala? Bo de menniskorna, som nu återtaga henne, mycket långt härifrån? Mycket långt; — i Wales. Jag är inte så lärd, att jag har reda på hvar det ligger, men ifall ni vill säga mig hvad ställer heter dit hon ska, så skall jag inte glömma det, och han slog med fast hand på sitt hjerta, som vill han eiga, att der skulle det inpräglas för avt aldrig förgätas. Namnet på stället är Ariscedwyn, sade mr Ryder. Aris-ced-wyn, upprepade John långsamt, tack gentlemen! såde han och lemnade dem. Ariscedwyn, det skall jag inte glömma. Det lät så storartadt, jemfördt med Turve Cottage och Chelton Marsh, att blotta namnet plågade den unge mannen. Då han åter inträdde i stugan, brast han ien flod af tårar. Då mr Ryder återkom följande morgon för att utföra sitt uppdrag att betala pen