MMMM ningen till denna uppståndelse, gred och snyftade af deltagande för modren. Åsynen af fostermodrens tårar syntes ej särdeles röra Nell — hon frågade dock: Hvad fattas mamma, mrs Cornish ? Fråga inte, kära barn. Ni lär väl snart få veta det ändå. Min stackars flicka, sade mrs Willis, höjande hufvudet, i det hon utsträckte sina armar. Åh, Nell, Nell! snyftade hon, återfallande i häftig gråt. Kan ingen menniska säga, hvad som står på? frågade Nell. Är detta den unga person, om hvilken vi talade, mrs Willis? frågade mr Ryder. Ja, sir, suckade hon. Ja, det är min Nell. Naturligtvis hade de båda gentlemännen igenkänt henne från det pikanta sammanträffandet på stranden, men undantagande en blick af hemligt förstånd dem emellan, visade de ingen öfverraskning. Förstår jag er rätt, mrs Willis, upprerepade han, är detta mademoiselle Hölene du Broissart? Den unga ladyns ögon blefvo vidöppna af förvåning, då han uttalade hennes slägtnamn. Ja, sir, sade mrs Willis, Detta är det barn som mrs Broissart lemnade i min vård för öfver 19 år sedan. Jag har haft henne alltsen dess och kunde aldrig ana, att hon nu skulle bli tagen ifrån mig. Åh, min älskade flicka! Såväl för John Read som för Nell började begreppet så småningom att ljusna, ehuru med fullkomligt motsatt verkan på dem båda. sHvad är det ni säger!s utropade John, störtande från Nells sida till mrs Willis, tagas ifrån er! Hvem skulle våga det, mrs