Aftonbladet – 17 maj 1872, sida 3

Krisen i Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 15 Maj. I Storthingets diskussion i adress-saken tog : sin början på morgonen i går och fortsättes ännu i det ögonblick, då dessa rader! skrifvas. Sedan Sverdrup i lördagens för-,. middagsplenum hade inlemnat det förslag till adress, som jag tillät mig genom tele: gram meddela Aftonbladet, framställde f. d. statsrådet Kitel Motzfeldt (medlem af den Birchska ministeren, hvilken afgick år 1861, före den tiden marinofficer och generalpostdirektör, sedan 1871 medlem af storthinget) äfven ett slags adressförslag, innehållande hvad förslagets upphofsman sjelf kallade en argumentativ Fremstilling af prolon gationssaken, Denna adress visade sig likväl genast icke passa för situationen och icke tillfredsställa någon af parterne; den blef under hela gårdagens debatt icke omnämnd med ett enda ord, och i fall den icke i dag blir återtagen, kan det med säkerhet förutses, att den vid den slutliga voteringen blott skall förmå samla en ytterst ringa minoritet omkring sig. Slutligen framställdes i lördagens eftermiddagsplenum ett tredje adressförslag, undertecknadt af storthingets viceprecident, höjeste-. retsadvokaten D. Kildal, odelsthingspresi-l: denten!, höjesteretsadvokaten O. Richter, l: lagthingspresidenterne foged LT. Daa och l prosten B. Essendrop samt en af represen-l tanterne för Hedemarkens amt, bruksegar: ren Sehlie. Detta förslag, hvilket genom i sina underskrifter egentligen tycktes be-l. teckna sig såsom utgänget från den — för !. öfrigt temligen fåtaliga — centern, stödde sig förnämligast på regeringens förnyade prolongationsvägringar samt beslutet om : sanktionsvägran i statsrådssaken. Här fanns ; således fillräckligt att välja på, och defun4 nos, som antogo, att just denna embarras ! de richesse skulle medföra, att intetdera af de två förslag, om hvilka det i sjelfva ver-l; ket var fråga, skulle kunna samla en till-, räcklig majoritet omkring sig. Häri inträf-l; fade likväl på måndags förmiddagen ett. Å j : J fallständigt omslag, föranledt af ingen mindre än — regeringen sjelf. På måndags: morgonen offentliggjordes nemligen regeringens utförliga yttrande af den 25 April, på grund af hvilket vägrandet af sanktion hade skett, och man såg deraf, att regeringen icke hade inskränkt sig till att — hvil ket kunde ha varit i någon mån förklarligt — sans phrase tillstyrka uppskof med sanktionen, till dess storthingsbeslutets återupprepande efter nya val (således tidigast år 1874) hade visat, att saken verkligen egde den sympati hos nationens stora flertal, som reformens motståndare i storthinget velat frånkänna henne. Deremot hade regeringen med stor bestämdhet uttalat, att hon icke ville gifva sitt samtycke till be-l slutet om rättighet för statsråden att deltaga i storthingets förhandlingar, så framt: ej på samma gång en följd af genomgri-l. pande förändringar i vår grundlag företoges I till betryggande mot de olyckliga följder, som hon antog kunna härflyta ur denna enstaka reforms verkställande. Och hon förbehöll sig att sjelf härom väcka erforderliga förslag, hvilka, framlagda år 1874, icke kunde bli afgjorda förr än tidigast år 1877. Både det uppskof med denna vigtiga frågas afgörande, som man härigenom hade utsigt till, och ännu mer de vilkor, som således förbundos med sanktionen, och hvilka en hvar måste inse vara alldeles overkställbara och otänkbara åtminstone i en någorlunda öfverskådlig framtid. gjorde ställningen fullkomligt klar. Alla — utom regeringens egna vänner — förstodo, att vägrandet af sanktion på detta sätt hade fått en karakter, som gjorde, att man nu icke mer kunde förbigå det med tystnad eller blott möta det med en matt reservation, utan att storthinget var förpligtadt att framkomma med ett fullt öppet uttalande, för att icke få någon andel i ansvaret för hvad som kunde hända, i fall den Stangska ministeren ännu stannade qvar och under arbetet på att genomdrifva sitt i yttrandet den 25 April uttalade politiska program komme att frammana en författningsstrid, som för densamma sjelf icke kunde medföra annat resultat än det fullständigaste nederlag — förr eller senare — men som skulle alstra en oro och splittring i hela vårt offentliga lif, hvartill vi allt sedan år 1814 lyckligtvis ej ha haft något motstycke. Det var otvifvelaktigt under det starka intrycket af dessa betraktelser, som i går afton af odelsthingspresidenten, rektor Johannes Steen, föreslogs och af båda sidorna antogs en sammansmältning af den Richterska och den Sverdrupska adressen, så att den förre togs till premisser åt den senare. Den enda förändring i Sverdrups förslag, som tillstyrktes och antogs, var, att yttrandet, att regeringen icke hade visat skyldig aktning för den genom storthinget uttalade folkviljan utgick, emedan det anmärktes, att detta kunde tolkas såsom en beskyllning för en medveten mala fides från regeringenssida, hvars rättmätighet mår hända kunde bestridas, Efter denna fusion måste sakens utgång anses afgjord, och den fråga, som då Återstår, blir, hvilken verkan en sådan framställning till H. M:t skall Ifå, om den Stangska ministören verkligen Iskall upptaga striden och afvakta nya val li den bedrägliga förhoppningen, att dessa skola gifva densamma en mindre oppositionel representation, eller om den skall afgå. II sistnämnda fall är det — såsom också i Igår under debatten yttrades af Sverdrup — I statsrådet Broch, hvars ypperliga reservartion i statsrådssaken har gjort ett särdeles godt intryck, som är situationens herre och Iden ende, som med framgång kan åtaga sig latt bilda en ny regering, i hvilken säkerliIgen flere af den Stangska ministerens medlemmar kunna ingå, men som genom de nuvarande ledande medlemmarnes aflägsnande Iskall få en väsentligen förändrad Karakter och med större framgång än den nuvarande på ett sannt konstitutionelt sätt kunna utföra sitt värf till konungens, storthingets och landets gagn och belåtenhet. Hvad man väntar och hoppas såsom resultat af