Aftonbladet – 17 maj 1872, sida 2

besvärligt att medtaga på resan, hvarför vi ackorderade bort det i en by i Kent, ej långt från Dover. Vidare. Hennes ansigte färgades af blygselns rodnad, då hon skulle fullfölja sin berättelse. Vi hade inte varit utomlands länge, förr än vi sammanträffade med mr Ernst. Nämn inte hans namn för mig, inföll fadren häftigt. Men, fader, sade hon ödmjukt, om jag inte nämner honom, kan jag inte med sammanhang meddela er min historia, Jag inser att det var ett rysligt brott,och Gud vet huru jag lidit härför. Arma barn! sade han medlidsamt, och tonen i hans röst gaf henne mod att fortsätta, Du Broissart behandlade mig ingalunda väl och då jag lemnåde honom med Ernst, utmanade de hvarandra till duell, i hvilken Louis stupade. Jag förlät honom då, hvad jag ej kunnat förut, allt jag lidit för hans skull, -Sedan önskade jag återtaga mitt barn, men som vi då voro mycket fattiga och de dåliga affärerna hade frestat Ernst att börja dricka, ville han ej bifalla min begäran, utan öfvertalade mig att låta barnet stanna der det var. Onaturliga moder, invände fadren med vedervilja, har du aldrig hört efter ditt eget barn? Mitt fasta beslut var att göra det, men jag har aldrig haft penningar, hvarken för dessa efterfrägningar, eller att betala det folk, hos hvilket det lemnades. Jag hoppades och hoppades ideligen, tills slutligen Ernst öfvergaf mig, och då — Har den uslingen öfvergifvit dig? frågade mr Treherne med förfäran, För flera år sedan, ljöd svaret,