Aftonbladet – 16 maj 1872, sida 2

unna 1a en ungetarlig 10resvLallunag Vil uven inehåll. Statsrådet B. uttalar den öfvertygelsen, att tatsrådets fortfarande frånvaro från storhinget beröfvar regeringen dess ledande in ytelse på statsstyrelsen, förlamar dess Verkamhet, gör samhällets framsteg tillfälliga ch planlösa, gör regeringen blott en expeierande administration för storthingets belut och beröfvar konungamaktens rådgifvare ilfället att iöppen strid med folkmeningens rganer kunna förfäkta konungamaktens sigter. Men en sådan utestängning från iksförsamlingen kan regeringens anseende cke i längden uthärda. Man skulle, heter det i statsrådet Brochs eservation, i längden blott i de ledande nännen i storthinget, icke i den från ledingen der uteslutna regeringen, söka makens källa, och till och med de underordnade mbetsmyndigheterna skola ofta frestas att så den omedelbara vägen tillsdessa. Exemvel härpå saknas icke från våra senaste storthing och skola tilltaga med den tilltarande betydelsen för hela samhällslifvet af beskattningsrätten och beskattningsmakten, — I allt hvad som rör försvarsväsendet kännes starkast denna saknade rättighet för rereringen att omedelbart i den anslagsbeviljande nationalförsamlingen förfäkta sina åsigter. I fall regeringen, heter det vidare, nu, då denna rättighet erbjudes, vägrar att mottaga den, skall detta uppfattas såsom ett erkännande af egen svaghet. Regeringens inflytande och härmed utsigten att erhålla en någorlunda tillfredsställande organisation af försvarsväsendet skall derigenom bli i hög grad försvagadt. Jag uppfattar icke mitt ansvar i den ställning säsom den administrative chefen för ett af försvarsväsendets departement, hvartill BE. M:ts förtroende har kallat mig, såsom tillfredsstäldt genom att ha sett till, att de åt detta departement anslagna medlen bli använda med sparsamhet och omtanke inom den vid storthingets anslag gifna ramen, så framt man icke härigenom kan vänta sig ernå någon utveckling af ett effektivt försvar. Det rent juridiska ansvaret kan väl härigenom tillfredsställas, men icke det moraliska, hvarken inför E. M:t eller inför fäderneslandet. E. M:t skall icke i sådan ändelse vara betjenad med att i spetsen för en vigtig gren af försvarsväsendet ha blott och bart en expeditionschef för den anslagsbeviljande maktens beslut. Statsrådens delaktighet i storthingets förhandlingar skall bidraga att utveckla dugligheten så väl i regeringen som i thinget. Det är blott genom strid och ansträngning som krafterna kunna utvecklas; genom att dragas tillbaka i en afsöndrad ställning försvagas de. Konungamaktens rättighet till ett sjelfständigt val af rådgifvare utsträckes genom det antagna förslaget. Det statsråd, som icke förut har varit medlem af storthinget, kan under de nuvarande förhållandena icke sedermera förvärfva den kunskap och den erfarenhet, som deltagandeti dettas förhandlingar gifver, och skall ofta känna bristen häraf. Han skall deremot, om statsråden erhålla tillträde till thingets förhandlingar, också kunna förvärfva och utveckla denna kunskap. sedermera. Det isoleringssystem mellan regering och nationalförsamling, som vi nu ha, uppfostrar icke statsmän. Den jäsning och agitation, som är vår tids allmänna kännemärke, är en nödvändig följd af hela utvecklingen. De personligheter, vid hvilka denna jäsning i vissa fall anknyter sig, äro blott till det yttre hennes representanter, icke hennes upphofsmän. Grundorsaken får icke sökas hos dem, om också deras ledning ofta kan vara af stort inflytande på jäsningens riktning och hennes slutliga resultater. Men just derföre får regeringen icke ställa sig utanför denna ledning, inskränkande sig blott till en hämmande eller modererande roll. En regering, som vill inskränka sig härtill, skall nöta ut sig, utan att ha åstadkommit positiva resultater. Endast genom att sjelf handlande och ledande gripa in kan hon framkalla och styrka det modererande och konservativa element, hvartill fröet alltid skall finnas i en nationalförsamling, sammansatt så som vår, och på samma gång gifva rörelserna den rätta riktningen, utan att sjelf utnötas i dem. Det är enligt min uppfattning behofvet häraf, saknaden af att icke ega inom sig den ledning, som endast en regering kan åstadkomma, som just nu har låtit starkt förnimma sig i storthinget och förskaffat det nu inför E. M:t framlagda grundlagsbeslutet den stora anslutning, som det efter så många föregående handläggningar nu slutligen har fått. Genom att antaga det skall den konstitutionella konungamakten erhälla det ledande inflytande, som tillkommer henne, men hvilken jag mycket fruktar eljest, till och med hvad den egentliga administrationen angår, allt mer skall glida ur händerna på henne. Det skall gifva detklarande elementet åt den jäsning, som tidsandan har frambragt, och göra, att denna icke framträder såsom en ofruktbar, statsmakterna ömsesidigt utmattande strid, utan gifver samhällslifvet den fruktbargörande bottensats, som jäsningen innehåller. De materiella intressena, vårt fäderneslands ekonomiska utveckling kräfva det med makt. Utan en regelbunden samverkan mellan båda statsmakterna skall denna. bli utsatt för planlösa tillfälligheters vexlande inflytande, under hvilket den icke kan erhålla någon regelmässig växt. De andliga intressena kräfva det icke mindre starkt. De behöfva det stöd, som endast ständigt och regelbundet kan gifvas genom regeringens delaktighet i nationalförsamlingens förhandlingar. Försvarsväsendets intressen kräfva det. I.Skall man vänta att folket villigt skall åtaga Isig de bördor och göra de ansträngningar, som sjelfständighetens bevarande kräfver, måste det ha fått insigt om deras nödvänI dighet. Regeringen får icke uppträda såI som blott pröfvande och modererande, utan sjelf gripa in med den öfvertygelsens styrka, som endast kan fullständigt utvecklas genom att följa med på behandlingens: alla trappstem färfäkta sina åAsioter rörande försvars