Aftonbladet – 16 maj 1872, sida 2

lenna kammare förunnas. Måtte jag 1 nägon, m än Märig så ringa mån, hafva gjort mig förjent af en dylik utmärkelse. I hvarje fall skall lga ensamma för kommande slägten blifva en på-sh ninnelse om huru den goda viljan af vår tidsfö nän hedrades. Se vi nu, förr än vi skiljas åt, bort från våra l. gena inbördes förhållanden och tillbaka på den ! verksamhet vi utöfyvat, så möter oss der en an-18) nan tafla, på hvilken icke alla ögon hvila med ki välbehag. Det kan nemligen icke vara oss obekant, att ganska mycket både af hvad vi gjort h och hvad vi uraktlåtit är föremål för klander il: kanske lika hög grad som för bifall. Om det 1e vore löjligt, att låta bifallet framkalla egenkär-N lek, så skulle det ock vara föga mindre löjligt, 1ä ott låta klandret hos oss uppväcka missbelåtenhet. Ib Den offentlige mannen måste med ödmjukhetensk lugn upptaga bådadera och under alla förhållanden sjelf vara sin strängaste domare. Vi afstå således från hvarje försök till eget försvar och protestera blott mot sådana uppfattningar af riksdagsverksamhet, som endast vilja räkna, mentl icke väga frakterna, eller som efter abstrakta l fi grundsatser vilja pröfva deras värde, utan afseende på de verkliga samhällsförhållanden och behof, genom hvilkas makt de hufvudsakligen tillkommit. Ingen lär väl kunna neka, att Sverige d för när nde befinner sig i en på alla områden s med oe rd raskhet fortgående utveckling och t att följaktligen lagstiftarens uppgift är mera svårlöst och grannlaga än någonsin tillförene, eftersom han i främsta rummet skall veta att skilja det tillfälliga från det väsentliga, skalet från r kärnan. Icke underligt då, om brister upptäckas li i hans verk och alla krnge icke kunna motsvara allas anspråk. Men lyckligtvis finnes detl, en kraft, som ej är åt rikare andar uteslutande förbehållen och förutan hvilken dock äfven den yppersta statsmannavisdom förfelar sitt mål, en b kraft, som trots all mensklig ofallkomlighet med lt förunderligt säker instinkt bevarar och afsöndrar, ! en kraft. som mäktigare än någon annan rätt ; sammansluter hvad som är med hvad som varit 1 och hvad som skall komma, och denna kraft är fosterlandskänslan. Det var den, som i forna dagar gjorde vårt lilla folk till ett stort folk; det är ock den, som hädanefter — så hoppas vi åtminstone — skall göra detsamma. Ty stort är ju icke blott det folk, som eröfrar vidsträckta, områden, utan ännu mer det, som i stilla medborgerlig trohet samvetsgrannt vårdar sina minnen och sin framtid. Låtom oss derför äfven il. våra hem hålla den nämnda heliga elden vid lif, att den icke må utsläckas af dagens lumpna äflan, så skall välsignelse hvila öfver vårt arbete, huru ringa det än är, riket i frid blomstra och Gud vara med oss såsom han var med våra fäder. Ja, hålle Han, den Allsmäktige och Barmhertige, sin skyddande hand öfver konung och land! Hr Mannerskantz, som vid hr L. J. Hjer: tas ännu fortfarande sjuklighet, var kammarens äldste tillstädesvarande ledamot, frambar derefter kammarens tacksägelse och välönskningar med följande tal: Från Andra kammarens samtliga ledamöter får jag, såsom den äldste här närvarande ibland dem, till Eder, hr erkebiskop, framföra uttrycken af vår gemensamma tacksamhet, såväl för deinnehållsrika och betydelsefulla samt om eder vänskap och välvilja för oss vitnande afskedsord, som Ni nyss har uttalat, utan ock för det ntmärkta sätt, hvarpå Ni, icke blott under den riksdag, som Inu slutar, utan ock under sex föregående riksI dagar har fört ordet ibland oss, och, såsom vår högt aktade och värderade talman, med oförtröttadt nit har ledt våra af starka meningsbrytningar ofta geomkorsade öfverläggningar till många vigtiga, för vår samhällsutvecklings befästande och befrämjande nyttiga beslut. Det anI svarsfulla uppdrag, som varit Eder anförtrodt, Åhar Ni — jag kan med full tillförsigt säga det i T denna skiljsmässans stund då meningsstridernas sorl lagt sig — till stor belåtenhet för oss alla I uppfyllt. Det kan väl hända att en och annan i q ng någon uppkommen misstämning upprört Iden annars jemna ytan; men detta har varit öflvergående och på djupet, i våra hjertan och i vår öfvertygelse, hafva vi alla kännt oss lugna, fyega och tillfredsställda, att finna oss hafva till vår ledare en man, som vi alla måste erkänna, genom sina egenskaper såsom den mest skicklige dertill ibland oss; och detär säkert att de ibland oss, som möjligen komma hit tillbaka, just genom saknaden efter hvad de mistat, men icke kunnat återfå, skola lära sig att rätt högt uppskatta värdet af hvad de förut haft dei sällsynta lyckan att ega. I Inom hvarje fritt rådplägande och lagstiftande församling fordras att en sammanhållande kraft Å finnes, som förstår och förmår att göra sig gil, lande och förhindra godtycke och missnöje att skaffa sig insteg; och den kraften har under de år, som det nya statsskicket gjort sin pröfvande lärospån, haft sin utgångsoch föreningspunkt -I hos eder, hr erkebiskop, som, stående sjelfständigt fast på det rättas säkra grund, stark i eder -l egen öfvertygelse och lifligt känslig för framgånFe af allt hvad ni sjelf ansett godt och nyttigt, ock gifvit hvarje annat berättigadt sträfvande sitt, efter eder uppfattning, fullt rättvisa erkäntl nande samt med förtroendets och vänskapens a I starka band slutit oss alla tillsammans ikring eder och på samma gång till hvarandra inbördes. För denna förenande verksamhet, som ni ibland oss utöfvat, äro icke blott vi, som känt dess inflytelse, eder stor tacksamhet skyldige, utan äfven de, som komma här efter oss, likasom hela vårt land — skola derför blifva eder tacksamt förbundne, om, som vi vilja tro, den eniga samverkan på skilda vägar emot samma det allmänna bästas mål, som under eder ledning började, äfven framdeles kommer att råda inom denna kammare. Hvad Ni för oss varit och ibland oss uträttat, det vilja och skola vi, som nu med saknad skiljas från Eder, i kärt och dyrbart minne hos oss gömma; och den lyckade bild af Eder, som af mästarens hand på duken återgifven, nu också står här framför oss, skall, enligt vårt erbjudande och Edert dertill redan; lemnade samtycke på lämplig rr inom vårt samlingsrum anbringad, äfven till våra efterträdare under en lång följd af stundande riksdagar bevara hågkomsten af Andra kammarens första talman och ständigt erinra om, huru han, SF till heder och utmärkelse, hela vårt samhälle till gagn och nytta samt till efterföljd för dem, som en efter annan skola intaga den plats han ibland oss innehaft — väl har upp: fyllt sitt vigtiga kalk ibland oss, genom att vid begynnelsen af det nya samhällsskick, hvars verkningar vi hoppas ända in i en sen framtid skola bringa lycka och välsignelse öfver vårt kära fädernesland — kraftigt och verksamt har bidragit att leda detsamma in på den enda rätta vägen — den lugna, fredliga, lagliga utvecklingens väg. Till sist anhålla vi, alla tillsammans och hvar och en för sig, att fortfarande i Eder vänliga hågkomst få vara inneslutna och tillönska Eder nu i afskedets stund helsa och trefnad i Edert hem och lycka och framgång i alla de enskilda eller allmänna förehafvanden, hvaråt Ni nu går att egna Eder tid och Eder verksamhet. ir På telegrafisk väg har man nu erhållit underrättelse om resultatet af adressdebat