Aftonbladet – 15 maj 1872, sida 3

sig, kanske med en förbannelse, och aldrig velat se derpå; men mr Trehernes hjerta var icke nu som då; han hade lärt att inse, det man snarare bör beklaga än fördöma dem, som fela — och ännu mer — han kände, att han aldrig hade gifvit sin dotters sinne tillfälle att undergå samma förändring, som hans hade gjort. Han -äste rörd det ödmjuka vädjandet till hans fadershjerta; och då intet fanns, som antydde en bön om förlåtelse, kunde han i det hela spåra den fruktan hon hyste, att all sådan skulla vara henne af honom för alltid förnekad, Brefvets väsentligaste innehäll och den ideligen upprepade bönen var: kom till mig! och han lydde sitt eget hjertas och den olyckligas maning. George Treherna hade ingen svårighet att skaffa sig några dagars permission för att åtfölja sin onkel till Paris, hvarest de funno madame du Broissart i ett temligen aflägset qvarter af staden, men likväl omgifven af ett slagg halfförfallen, prålig lyx, hvilken gjorde hennes belägenhet ännu mer beklagansvärd och fasaväekande, döende, som hon var, af ett obotligt bröstlidande. Den unge mannen var icke närvarande vid något af de sammanträffanden, som egde rum mellan far och dotter; det var icke heller scener för främmande ögon, Det första måste hafva varit en i högsta grad gripande och sorglig syn, Svårligen skulle det hafva varit behagligt för någon att åse, huru den arma, vilseförda dottren kastade sig med gett utbrott af tårar i fa drens armar, sedan maktlös sjönk ned på en soffa, döljande ansigtet i sina händer, som ville hon undfly den djupt förebrående och om förtviflan talande blick, som fadren fästade på henne,