Aftonbladet – 15 maj 1872, sida 3

varande, hafva godt hopp om hvad framtiden medför åt oss, men lemna det flydda åt sig sjelf, så vidt vi icke från dess segrar behöfva hemta mod och från dess nederlag varningar. Emellertid har detta litet att göra med berättelsens blick på det förflutna, undantagande att jag helst hoppar öfver såväl dylika beskrifningar som tankar, och jag öfverensstämmer till fullo med mina läsare, att vi så fort som möjligt böra sträfva igenom detta kapitel; min enda ursäkt att skrifva det är, att berättelsens noggrannhet, det förutan, icke kan fullföljas. Likt mycket annat här i verlden, är det tråkigt, men nödvändigt; derför! allt det jag kan lofva, är att göra det så kort som möjligt. Omkring tjugu år, innan här ofvan an: förda händelser tilldrogo sig, lefde en förnäm man vid namn Treherne på sin egendom, Ariscedwyn, belägen vid gränsen af Wales, Egendomen, som ansågs vara en bland de största i landskapet, var fideikommiss, och vid denna tid fanns ingen sannolikhet, att den skulle komma i andra händer än arfvingars i rätt nedstigande led, ty mr Treherne, som var enkling, hade tvenne söner och en dotter, alla tre nästan fullvuxna. Det var ingen särdeles lofvande familj, Besynnerliga historier kommo understundom till Ariscedwyn om vilda streck af de unga männep i Oxford; och de sedesamma matronorna i grannskapet syntes ofta ömkansfullt skaka på sina hufvuden öfver åtskilliga bedrifter af miss Harriett Treherne, hvilka som bevis på oskicklighet säkerligen blifvit mindre strängt bedömda, om de gällt deras egna döttrar, Mr Treherne väntade dock, förbiseende alla sannolikheter, stora ting af sina barn Hans äktenskap hade ej varit lyckligt