Aftonbladet – 15 maj 1872, sida 3

— Om arbetsinställningen vid Göteborgs me kaniska verkstad skrifver Göteb.-Post. följande Denna inställning har nu upphört, efter att h fortgått i nära Tjorton dagar, den längsta oc mest betydande strike som hittills egt rum vårt land, och arbetet på den stora verkstade börjades i dag måndag på morgonen vid vanli;j tid kl. 6. Såsom vi förut nämnt, hade verksta dens styrelse erbjudit nedsättning i arbetstiden så att den skulle omfatta tiden från kl. 6 f. m till half 7 e. m. de fem arbetsdagarne och frå kl. 6 till half 6 e. m. lördagarne, under det at arbetarne nedsatt sina fordringar till tiden frå kl. 6 f. m. till kl. 6 e. m. de fem arbetsdagarn och om lördagarne från kl. 6 til kl. 5. Då sty relsen ej kunde gå in på denna fordran, son med ett antal af 700 arbetare utgjorde ej mindr än 350 timmar om dagen och således skulle vari en ganska betydande kostnad för verkstaden, be slöto arbetarne att fortsätta striken, uppmuntra de af de bidrag, som inflöto från andra mekani ska verkstäder inom ej blott Sverige, utan äfver de andra skandinaviska länderna. Dessa bidrag fastän ej obetydliga, kunde naturligtvis likvä icke länge räcka till att underhålla en så talril skara arbetare, af hvilka de som förut gjort be sparingar sågo dessa alltmera smälta ihop, un der det att de förut obemedlade måste förr elle senare komma i en belägenhet, hvars följde kunde bli oberäkneliga. De mera tänkande blanc arbetarne insågo äfven detta, och verkstadens disponent, hr James Keiller, som är mycket af. hållen af arbetarne, bland hvilka han uppvuxit, gjorde derför såväl dessa som styrelsen det bemedlingsförslag, att man skulle mötas på halfva vägen och efterskänka i sina vilkor en fjerdedels timme på hvardera sidan. Detta antogs i lördags af båda parterna, och dermed äro ej blott de, utan äfven hela samhället befriade från bördan af en obestämd oro för hvad som skulle följa af denna betydande strike. Vi vilja hoppas, att denna, alldenstund intet ondt finnes som ej medför något godt, äfven skall ha sina fördelar med sig. Först och främst har den lärt arbetarne, att en strike icke är nåot narrverk, som godtyckligt kan sättas i scen. en nu afslutade kan t. ex. beräknas ha kostat arbetarne minst sina 15,000 rdr, hvilka måst tagas ur deras besparingar och -hvilka sannerligen icke skola vara så lätta att åter få hopsamlade. För tillfället ha visserligen understöden från de andra verkstäderna gifvit någon lättnad; men man bör erinra sig att dessa understöd egentligen endast äro moraliska lån, hvilka verkstadens arbetare nog få på ett eller annat sätt återbetala. För det andra har strikens tillkomst ådagalagt på det mest slående sätt, att arbetarens hederskänsla, att hans ambition, kortligen hans personliga sjelfmedvetande är fullt vaket och att man måste umgås med honom humant, allvarligt, men äfven välvilligt och framför allt rättvist. Ingenting sårar honom så mycket som känslan af orättvisa,