Aftonbladet – 14 maj 1872, sida 3

ken Händel satt musik, utan är denna en af Neivburgh Hamilton gjord otmarbetning af Miltons arbete. Denna omarbetning är, såsom oratorii-text, ett mönster, och det är bland annat häruti, som man har att söka en af orsakerna till nu i fråga varande oratoriums stora popularitet: Den emellan Israeliter och Filistser fördelade handlingen, hvilken i den visserligen förkrossade, men ännu väldige Simson har sin medelpunkt, erbjuder åt den musikaliska behandlingen så rika och mångfaldiga ämnen af värkligen dramatisk beskaffenhet, att mah knappt kan tänka sig en text, som, äfven i dramatisk form, kunde i nämnda hänseende vara gynnsammare. Början visar oss Simson, blind ochi kedjor, änder det att Dagons prester fra en fest till sin guds ära. Israelitiska vänner komma att besöka honom; snart sällar sig till dessa hans fader; Manoah; och under deras vemodiga samtal och betraktelser fortgär denna afdelning till sitt slut. Den andra akten fortgår på samma ställe. Vännerna lida troget med den blinde. Delila nalkas honom för att söka förlikning; den han försmår; efter heniie uppträder den skrytsamme Harapho. Den bekanta väldiga dubbelkören emellan TIsraeliter och Filisteer afslutar denna afdelning. Den tredje och sista afdelningen begynner med Simsons bortförande ur Filistöernas tempel, Nvaref: ter de qvarblifvande vänrerna snart förnimma buller och skri, och en budbärare med fasa berättar Simsons sista bragd och slut. Manoah och de andre gå att ur gruset framdraga Simsons lik och föra det med klagan fram i högtidligt tåg. Det hela afslutas med en lofsång till den Högste, som i Simsons lefnad och död gifvit ett så härligt bevis om sin makt. Den musikaliska karakteren af nu ifråga varande tonverk är, såsom ofvan blifvit antydt, i väsentlig mån beroende af dessdramatiska beskaffenhet. De olika-element af hvilka denne betingas, Israeliternas och Fi-: listernas olika folklynnen, de skilda for merna för deras gudadyrkan, Simsons li-: dande, undergifvenhet och ännu obesegrade kraft, Delilas lockelser m. m, gifva en stor mångfald af ämnen för musikalisk behandling, och mästaren har ej heller underlåtit att deraf draga behörig nytta och sålunda åt sitt verk gifva en skiftning afl uttryck, som upphöjer det till ett af hans l. förnämsta. Under det att Israeliternas åkallan af Jehovah, den ende sanne guden; de. ras till den blinde hjelten ställda uppmaningar till tålamod och förhoppning äro hållna i den religiösa stilens sublimaste former (t. ex. kören n:o 117) då skola folken se att han, n:o 13 till himlens ljusa stjernehär, n:o 25 hör Jakobs gud), sker Pilisteernas uppträdande inför sin gud på ett sätt, som tillkännager den hos alla råa och halfvilda folk rådande seden, att med lans -fira sin gudstjenst. Nästan alla Filist6ernes körer äro skrifna så, att de ererinra om dansens rytmer; men, om-man vill hafva ett bevis på, hvad ett snille kan göra ifven med de, såsom det synes trivialaste former, så må man taga kännedom af dessa körer. Melodiernas karakter och rytm angifva dem fullkomligt såsom dansmelodier, men på samma gäng röra de sig i de djupaste harmoniska kombinationer, hvarigenom åt dessa, såsom den skulle synas, lättfärdiga musikaliska stycken gifvits stämpeln Af den allvarsammaste konstrikhet. Såsom exempel härpå må anföras n:o 2 stäm upp trumpetens klara ljud, n:o 27 med sång och dans i glädtigt lag och n:o 33 vår Dagon krossat hjeltens mod. — Om man . nuifrån dessa i de olika folklynnena sig ippenbarande — att vi så må säga — brelare dramatiska dragen, vilja ange några af dem, som förekomma hos dramats enskilda figurer, så erinras framför allt om Simsons verldsberömda aria, E-moll (n:o 6 : mörkt öfverallt, ej sol, ej dag, ej måne ler), : lenna underbara förening af sorg, undergifvenhet och kraft, åt hvilka det fulla uttrycket är gilvet genom den storartade enkelhet, i hvilken måhända endast Händel varit mäktig att framställa det. Denna aria l: ir bland solosakerna oratoriets glanspunkt, med hvilken ingen annan låter jemföra sig;: men högst utmärkta äro i alla fall Manoahs : aria (n:o 9, din hjeltekraft jag sjöng en gång), Micahs aria (n:o 14, statt ol: Herre Zebaoth), Delilas aria, inledande enl: Mt de ofvan nämnda körerna (n:o 33 vår Dagon krossat hjeltens mod-), m.fl. — Vill! man äfven, såsom sig bör, tillägga dramatisk karakter åt den musik, hvilken på det uttrycksfullaste sätt återger stämningen i en viss situation, så torde framställningen af Israeliternas sorg öfver Simsons fall, börjande med sorgmarschen, n:o 38, och fortgående genom de båda följande numren, icke öfverträffas af något liknande. Den enkla, sköna -melodien, först utförd tvåstämmigt, ger uttryck af den stilla, undergifna, sorgen, men upptagen sedermera forte af hela kören, växer den till mäktigheten af ett helt folks klagan öfver en hjeltes fall. Detta är i korthet några antydningar om karakteren af och skönheterna uti detta högst anmärkningsvärda tonverk, Det nämndes ofvan, att Händel sjelf ansåg detta, jemte Messias, såsom sitt bästa arbete; och detta mästarens eget omdöme synes vara stödt på goda grunder. Af Messias öfverträffas det i alla händelser och dertill bidrager framför allt den djupa religiösa helgden i förstnämnda oratoriet, väsentligen bibehållen åt åhöraren genoni den af sjelfva bibelordet bestående texten, och förklarad genom den sublimaste musikaliska konst — denna konstform, som ligger så nära den religiösa känslan och i hvilken hon derför först söker och måhända fullkomligast finner sitt uttryck. Men åt något annat af Händels oratorier kan icke något allmänt företräde framför detsamma inrymmas. Om äfven Israel i Egypten i rent konstnärligt afseende skall ställas öfver Simson, så är dock, derigenom att nästan hela den musikaliska behandlingen är öfverlemnad åt kören, intrycket deraf enformigare, i alla händelser vida svårare att fatta; det är likasom massorna och de rika harmonierna i viss mån försvårade eller döfvade uppfattningen. I Josua 4