Aftonbladet – 14 maj 1872, sida 2

ch uppträdande inom deb polltiska MIYGbIja läste äfven på grund deraf tillmätas en er än vanlig vigt och betydelse. Det tal, ed hvilket Chanzy vid ett möte af ventra centern för några dagar sedan tillträdde in parlamentariska chefsplats, har också id sig fäst en mycket stor uppmärksamhet ch ger nu som bäst den franska pressen nledning till kommentarier och betrakteler. Af detta alltigenom fosterländska och woderata tal, hvilket lofprisas af nästan amtliga Paristidninger, meddela vi här nean det väsentligaste: Hvad vi framtör allt böra eftersträfva, är lugn, esinning och sanning i omdömena och uppfattingen samt ordning i landet, derigenom att vi tergifva det förtroendet till sig sjelf och tro på årt fiderneslands framtid, en tro så mycket lifigare, som vi, om vi mäkta se klart, skola finna tt Frankrike utgår stort och starkt ur de rubbingar, som ingen annan nation skulle mäktat motstå. Jag tror nemligen att vi icke hafva att sysselsätta oss uteslutande med framtiden, förrän vi betryggat det närvarande. Vi hafva icke att sestämmna hvilken styrelsöform Frankrike bör anjaga, då det, återgifvet åt sig sjelf, skallifrihet kunna uttrycka sitt val och sin vilja. Är det väl nu rätta ögonblicket att göra den frågan, om man definitivt bör antaga den konstitutionella monarkien eller kejsardömet, då det är åt republiken man lemnar omsorgen att utplåna spåren af våra förfärliga olyckor. Hvem kan väl förneka, innan man gjori ett ärligt försök dermed, att icke denna sistnämnda styrelseform utgör räddningen? Men må man dock icke misstaga sig om min åsigt.. Då jag vill att man skall understöda den faktiska regeritigen, att man loyalt skall antaga republiken, menar jag naturligtvis dermed den republik, som allt hederligt folk kan förstå och erkänna, och icke de afundsjukes, ursinniges eller samhällsflendernes republik, hvars anhängare endast låta leda sig af kenhet, de vansinnigaste utopier eller af det hat, som de hysa till staten och religionen; detta är vår största fara, och om det försök, som kommunen i detta hänseende gjort, redan är vår största skam, skulle dess trimmf vara detrågade måttet af våra olyckor och landets ruin. Viböralnu endaet tänka på Frankrike, endast hemta intryck af dess belägonhet, af dess verkliga behof och icka i våra rå in plägtingsr låta Bekerrska oss I, ef etta bekymmer om formen, hvilket splittrar . oss och gör oss vanmäktige! Visserligen är den politiska tron, då den föder djupa öfvertygelser.l ingifna uteslutande af fosterlandskärleken, värd den djupaste vördnad. De, som hafva en sådan, göra rätt att bovara den; men deras Gvilkorliga ligt är atb ioke-låta klaibmda sig-af. den, då landet fordrar endrägt och samfälda-ansträngninar, hvilka ensamma kunna göra ett slut pi den ris, som vi genomgå Att utskrika denna tro är under nuvarande omständigheter att öka vår splittring. Jn hvar af oss, jag betviflar det ej, låter endast leda. sig af sin fosterlandskärlek; men hyar och en har sin ärt deraf, då den borde vara en och densamma för alla. Fösterlaidskärleken gifver sig-icke tillkänna genom ord eller tal, så fulländade de än må vara, utan genom uppoffringar och handlingar. Uppoffringarna bestå uti att lojalt åsidosätta sina tycken för att deltaga i det gemensamma pånytifödelsearbete, som ländet väntar af oss; handlingarna bestå åter uti att göra ett slut på de sterila öck förslappande ordtvisterna, för att i stället gripa sig an med den snabba och fullständiga lösningen at de stora frågor, hvilka föreligga. Det gifves sålunda blott ett område, på hvilket vi kunna räcka hvarandra handen, nemligen det, på hvilket vi befunno oss dagen efter våra olyckor; då vi, endast heritande intryck af landets ställning och den störa mission, söm blifvit öss anförtrodd, afhjelpte landets största behof genom att gifva det en regering. Denna regering, vi hafva alla erkänt det i Bordeaux, var då den enda möjliga. Frankrikes trygghet beror på den öfverenskommelse, som vi träffade i Bordeaux och som vi sedermera bekräftade i Versailles. Då landet valde oss, begränsade det ej, hvad man än må säga, vårt mandat. För att öfvertyga sig härom, behöfver man blott erinra gig de omständigheter, under hvilka valet skedde. Det gaf 033 i uppdrag att rädda det ur den förfärliga belägenhet, i hvilken händelserna störtat det. Det första vi hade att göra, jag upprepar det, var alt gifva det en regering; denna regering existerar; hon heter republiken; landet har förtroende till henne; allt förnuftigt folkvet, att det skulle vara omöjligt att tänka på en annan. Men denna regering bör icke bekämpas, om vi vilja uppfylla vårt mandat. Att försvagå henne, är att bringa henne till vanmakt och att bekräfta vår. Hon måste i sjelfya verket vara på sin vakt mot alla faror, hvarifrån de än må komma. Jag sär er alla utan undantag, både de som härröra rån otåligheten hos de partier, som uppträda löppet, och de ännu större faror, hvilka komma Ifrån de partier, som dölja sig. Landet vill framför allt, att regeringen skall vara nog stark för latt betrygga den ordning det oundgängligen behöfver, för att åstadkomma det lugn, hvarefter det törstar. Det gör sig icke den frågan, om det sedermera skall modifiera styrelseformen. Det ämnar sysselsätta sig med denna för ögonblicket underordnade fråga först då, när det, efter att åter ha blifvit herre öfver sitt eget öde, efter att ha gjort sig af med utländingen och sina förbindelser till honom, efter att ha rekonstituerat sit i socialt och militäriskt hänseende, kan med full medvetenhet och inspirerande sig med sina ärorika traditioner och de prof man genom gått och med blicken riktad på framtiden bestämma sina öden. Om det förhåller sig annor: lunda, om man tror att man redan nu bör reg lera denna fråga, då-är det till nationen man måste vädja, ty det tillhör henne allena att gif: va tillkänna sin vilja. Men vi skola icke göra det, ty ingen af oss kan dölja för sig, huru far. ligt ett sådant steg: skulle vara under den oro i hvilken vi nu befinna oss. Vi måste äfven mina herrar, genom vår-bållning ingifva pres sen en känsla af den stora röll den bör spels och lära den förstå, att den förbehållsamhet omständigheterna pålägga den, icke innebil ett attentat mot dess frihet. Här finne: ingen, som med pressen identifierar dess: skamliga anfall mot allt hvad som utgö! våra käraste öfvertygelser, dessa vederstyggliga pamfletter, som hvar ag påminna oss om de dy straste af våra inre olyckor. Nej, den aktnings värda pressen skallicke misstaga sig derpå. Ha vet, att det gifves frågor, som man icke ka diskutera utan att väcka oro i landet och för värra våra faror. Dess sanna patriotism bestå i att låta Tyskland berusa sig af sin triumf oc icke tillskrifva denna triumf större vigt eller ans den mera hotande än den verkliga situatione nödgar oss att göra. består i att gifva upplys ningar åt makten, föranleda ettnärmande mella partierna, demaskera dem, som vilja kringgå de ördrag, som binder oss, och framför allt predik enighet. i det man tvingar dessa partier att räck hvarandra handen på den terräng, der händelsern qvarhålla regeringen och landet. Sålunda, min herrar, låtom oss säga det högt, acceptera y Ne riktigt både till namnet och till saken rep bliken, emedan hon faktiskt existerar, emedan 1 alla känna, att hon iden belägenhet, hvari Frank ?,l rige för närvarande befinner sig, är den end 1I möjliga styrelseformen, och att provisoriet skull d vara svaghet och vanmakt i en tid, då det ä t nödvändigt att vilja och handla. Flere talare n) hvilkas yttranden ha uppfyllt min själ med bi f dröfvelse, ha från församlingens tribun påståt att regeringen, som de diskuterade endast derför att det icke är den regering de önska, icke kund 8 räkna på majoriteten. Jag påstår motsatsel nemedan för mig, som icke på något sätt är i af spirerad af partianda, den verkliga majoriteten n församlingen består af dem, som älska sitt lar tr rr TR LR As 0 8 KT RN d t d d r la Jilles KN HM P ad kd