Aftonbladet – 13 maj 1872, sida 3

Qvinliga handarbeten bedömda af qvinnor eller män? I ett sällskap för några dagar sedan ta lades lifligt och med allmänt intresse om den blifvande nordiska industriutställningen i Kjöbenhavn — om tiden för mötets öpp nande — om de svenska prisdomrarne — om sättet att bedöma de olika arbetena, m m. Men sägen mig, hvad tänken I på, mina herrar, som icke utnämnt någon enda af oss damer till prisdomare? utbrast en ung fru, vänd till en af herrarne, som haft något att göra med expositionen. Denne förklarade, att han vore färdig att göra allt för det täcka könet; men —en dam som prisdomare — det hade man dock aldrig hört talas oml! Akta er att man icke slår er på fingrarnes, tog den lilla frun till orda, höjde sjelf ett hotande finger mot den djerfve och började så ett qvasi-historiskt förhör om damernas roll vid riddartidens torneringar och sångarfester m. m. Men — ils sont passes ces jours de fete! suckade hon; vår tid är icke mera ridderlighetens. Antag derför att ni har rätt — det hindrar dock icke att hvad ni försvarar är orätt. Säg mig åtminstone ett enda skäl, hvarför ej det oerhörda en gång skulle kunna inträffa, att bedömandet af de smakfullaste damcoiffurer, de dyrbaraste spetsar, de konstrikaste broderier, de smakfullaste blomgar: nityr; eller utväljandet af det jemnaste hemspunna garn; den bäst gjorda stopp, de varaktigaste väfnader, den vackraste linnetrousseau, den ändamålsenligaste beklädnad för små nyfödda barn m. m. anförtroddes åt damer och icke åt herrar? Vi herrar, smått retade af talarinnans utmanande blick, sökte efter skäl, men funno intet bättre, än att allt hittills gått bra, damerna förutan. Den pikanta lilla frun och hennes vänner menade, att det var si och så med den saken, och påstodo, att prisdomrarne vid utställningen i Stockholm skulle stått sig ganska slätt, om ej vissa somliga kommit dem litet till hjelp. Vi voro oförsigtige nog att fordra bevis, och nu haglade sådana öfver våra olyckliga hufvuden, Så berättade en af damerna, hur hön sett en af prisdomrarne med bekymrad min granska en mängd fina arbeten, hvilkas värde han tydligen icke förstod. Slutligen — fortfor berätterskan — stannade han vid en temligen simpel damastservet, gaf den en flygtig blick, mumlande: Det der är nu rakt ingenting, och vände sig för att gå. Nej pass, min gubbe lilla, tänkte jag, tog honom vackert uti armen och visade honom i servetens hörn en konstmässigt gjord stopp. . Det var, som I veten, det yppersta qvinnoarbetet på hela utställningen; men dess värde låg just i dess osynlighet; ej under derför att det förbisetts af den manlige granskaren. ; En gammal fru berättade, hur hon funnit ett par herrar fördjupade i betraktande af ett fint linneplagg, tillhörande damtoiletten. Det var alltför vackert, menade de, för att kunna vara arbetadt för hand — det måste vara maskinsöm. Äfven här var en dam till hands, upplysande att ingen maskinsöm kan uppgå i skönhet mot ett väl