Aftonbladet – 11 maj 1872, sida 3

ras ännu varma lik och modellerade deras konturer. Denna id6, enkel som alla snillets ingifvelser, hade ej förut fallit någon in. Fem år derefter, 1868, blef Fiorelli i tillfälle att förnya denna operation på aftrycket af ett lik som man påträffade i ett rum innanför atrium i Gavii Rufi hus. Det var en karl. Olyckligtvis låg han utsträckt på pimpstenen, som genom sina kantigheter och mellanrum ej väl lånar sig till mottagande af aftryck. Han ligger framstupa. Ansigtet är förfärligt, nästan utan allt kött, och tänderna sammanbitna. De krampaktigt knutna händerna tyckas vilja borra ned sig i marken, Dödskampen har varit härd; han har en gripande vältalighet; man tycker sig nästan vara vitne dertill. Liket är till stor del naket, tunikan har under dödskampen farit upp och hoprullats på ryggen. Högra benet, det enda som vid afgjutningen återgifvits, är muskulöst och väl formadt. En kopparring sitter ännu på ena handens lillfinger. De fyra liken, som upptäcktes 1863, äro bättre bibehållna, emedan de lågo på askan och ej på pimpstenen. Det första är en på rygg liggande qvinnas. Ehuru hennes drag äro otydliga, ser man dock att hon lidit mycket och blifvit qväfd. Hufvadet är upplyftadt, och ansigtet söker luft, Den högra handen är knuten och stödjer sig mot marken; med den venstra tyckes hon vilja hålla ifrån sig en osynlig fiende. Allt tillkännager qväfning. En hårfläta bildar en krans omkring hufvudet. Bröstet är magert eller, rättare sagdt, nedplattadt, såsom det är naturligtvis hos en person som ligger på rygg och tryckes af ett med hvar timme allt tyngre asklager. Tunikang ärmar äro fär stade med rader af dubbla glasknappar, af det slag man i Pompeji anträffat i tusental. För att kunna så mycket hastigare fly, har den olyckliga skörtat upp klädningen till midjan, Höfterna äro betäckta med kalsonger af ett fint tyg. För att fullända beskrifningen af vår pompejianska, tilläggande att hon är lång och väl växt, att den täcka foten omslutes af en broderad sko, och att hon, för att kunna gå på de hvassa stenarne, valt ett par med tjocka sulor. På ett af fingren bar hon en silfverring. Man har bredvid henne hittat örringar, en silfverspegel och en statyett, gjord af ett enda ambrastycke och föreställande en amorin. Den lille kärleksguden är klädd imantel, håret är i pannan upplagdt i tre rader af lockar och i nacken knutet i en piska, som mycket erinrar om perukerna på Voltaires tid: Ett så egendomligt val af bagage i ett ögonblick af yttersta fara och grannskapet till ett vanryktadt hus ha ledt till den förmodan att denna qvinna varit en courtisane. Bevisen äro obetydliga;lemnom derför i fred, ej de döda, som vi alltid böra rådfråga, men deras minne. De tre andra hade fallit på två särskilta ställen. Ett stycke framför de båda andra sick en något till åren kommen man, måhända far till de unga flickorna som följde honom. Han håller i ena handen sina båda följeslagerskors örhängen, några silfyermynt och en portnyckel. Han tillhör den fattiga klassen, ty ringen som han bär på fingret ir endast af jern. I längd håller han nära 5 fot. Kindkotorna äro utstående och ögonbrynen starkt markerade. Öfverläppen skugsas af ett par yfviga mustascher, som ge honom utseende af en soldat. Läpparne tyckas göra ett bemödande att andas, och de öppna ögonen ha ett uttryck som om han ännu utstode svåra smärtor. Fallen baklänges, har jätten tydligen velat resa sig med stöd af armbågen. Öfver hufvudet har han dragit en flik af manteln för att skydda sig mot askan eller gasen som vill qväfva honom. Hela ansigtsuttrycket vitnar om jväfning. Så måste Plinius ha dött, Manteln betäcker bröstet och högra armen, men ir nedtill uppdragen öfver midjan för att göra gången mera obehindrad. Man ser sålunda hans magra och senfulla ben, ett par tätt åtsittande kalsonger samt de med grofva jernstift beslagna sandalerna. Men det mest rörande skådespelet är de båda systrarne, som sprungo några steg bakom kolossen vid hvarandras sida, stödde hvarandra, inandades samma gift och föllo på samma gång med hopflätade fötter. Den ildre ligger på sidan och tyckes slumra. Två jernringar på hennes fingrar tillkännage hennes fattigdom och hennes utstående stora öra hennes proletariska härkomst. Den grofva och på flera ställen sönderrifna klädningen skyler ej former som skulle kunnat tjena till modell för en bildhuggare. Det är en naken gvinna man har för sina ögon, och man skulle rodna, om ej nakenheten hade till slöja så mycken olycka och indiskretionen renades af medlidandet. Den unga flickan är ännu ej fjorton år. Hon ligger framstupa och sträcker ut ena armen till skydd. Den konvulsiviskt knutna handen talar om smärta. Med den andra håller hon mot ansigtet en flik af manteln eller en duk; de uppåt böjda fötterna äro invecklade i tunikan, och man ser: endast en trasig sko af broderadt kläde. Hennes späda kropp har redan de mjukaste och smidigaste former. Hårklädseln är italienskornas från bergstrakten, en fläta midt på bjessan. Denna tafla har en verkligt dramatisk effekt. Man får här hvarken tänka på mu mier inlindade i sina bandager och gehomdränkta med asfalt, eller vaxfigurer med sin vederstyggliga likhet. Det är en grupp med ett naturligt och gripande uttryck, tagen direkte ur den lefvande verkligheten. Ställningarne och den äkta naiveten i komposisionen skulle ge äfven de största konstnär rer anledning till eftertanke. Om Fiorellis företrädare på samma sätt afgjutit alla de aftryck af lik man påträffat, om de undersökt ihåligheterna och fylt dem med gipsmassa innan de förstörde dem, skulle vi nu egt ett antropologiskt museum; som skulle för oss afslöjat allt vi önskade veta om pompejanarnes härkomst, drägter och öde. Genom sammanställning af de omständigheter som förorsakat eller beledsagat deras död skulle man kunnat rekonstruera historien om den olycka som förstörde deras stad. 5 I detta beklagande måste man särskildt instämma då man läser berättelsen om de fynd som i slutet af förlidet sekel gjordes i det så kallade Diomedes hus. . Som bekant, har man gifvit detta namn åt ett stort hus i den nya staden, emedan man i närheten vid Grafvarnas gata funnit en grafsten med namnet Marcus Arrius Diomedes. Huset, som Hade en stor trädgård, har sannolikt tillhört någon rik grosshandlare som, från de välförsedda magasinen i sin källare försåg de mindre köpmännen i staden med deras varor. Dessa källare voro hvälfda och omgåfvo trädgården på tre sidor, Man här der funnit omkring hundra amforor, en gång fylda med vin och olja, men hvalfven äro så stora att de väl skulle kunnat rymma flera tusen. Den 12 Dec. 1772 lät den dåvarande chedessa hvalf och bortföra askan som fylde dem från golfvet ända upp till taket. Man hade endast kommit ett litet stycke från dörren, då man stötte på 20 skelett, deribland ett af en gosse och ett af ett helt litet barn. De hade tagit sin tillflykt 4311 dagcga käöllarvhvalf hvilkag fasthet trotat na su dr be oc su 80 an fa to; lac br Jo sit vi sa Om SDU MMA HAHAHA 2 NM 5 DD eh I fen för gräfningarne rödja ingången. till ?